Lite medrytteri igen! (Vår 2018, dag 64)

Jag kom till stallet på fredag kväll, och började mocka boxen. När jag tömde kärran blev jag förvånad över att skogen var så konstigt röd. Tog några sekunder innan jag begrep att jag borde vända mig om. 😜

Jaha! En sån där vadenuheter!

Donnas hagkompisar hade gått in tidigt, så jag hämtade henne i lugn och ro när det passade mig.

“Ser du den fina solnedgången, Donna?”
“Nej, matte, inte direkt. Jag är en häst, ju.”
(Hästar ser inte färgen röd.)

En stund senare kom Hanna också, och så jobbade vi parallellt med förberedelser och sånt. (Hanna ryktade och jag gjorde sånt som kräver att man går fram och tillbaka mer.)

Bra arbetsfördelning, Donna verkade också nöjd.

Vi red efter samma princip som i söndags. Hanna började med skritt. Rehabridning. “Bra grejer”, sa Donna.

Ibland ser hon lika lång ut som hon känns. 😉

De travade lite också, och det fungerade fint det med. Hanna var glad. 😊


(Video med lite trav och lite obligatoriskt svansvift.)

Sen satt Hanna av och jag tog över tygeln på marken. “Snark”, sa Donna, och somnade. Jag smackade och sa “Nu går vi!”, och hon svarade “zzzzzzz”. Nu var alltså onsdagen och torsdagen helt bortglömda. Jag smätte till henne med spöt jag höll i, hon hoppade sju meter upp i luften, blev lite kränkt och chockad, och skötte sig sedan fint.

Det är det där med att så att säga “vara elak för att kunna vara snäll”. Totalt sett blev hela passet mycket behagligare för oss eftersom jag sedan inte alls behövde tjata om att gå framåt, så överlag var det ju bra för Donna. Trots att jag förstår det, känns det gräsligt svårt att sätta ner foten och säga ifrån. Hon ser ju så besviiiiiken ut, lilla hjärtat! 😱😝

Hur som helst blev vår lilla ridstund ovanligt bra. Donna var lyhörd och kunde till och med samla ihop galoppen lite inför övergångarna till trav! (Det funkade åtminstone på volt, inte riktigt på diagonal.)

Vi var alla nöjda och glada efter ridningen, i alla fall.

Senare, i boxen, var Donna ovanligt fjäskig. Jag tror hon är lite bekymrad över att hennes behändigt toffliga godisautomat visar sig ha åsikter (och uttrycker dem)… 😉

När jag hade gått påbörjade hon ett insändarbrev till Sveriges Hästars Hemliga Tidskrift:
Kära “Farbror Brunte”!
Jag har ett problem. Min vanligtvis så beskedliga passopp har börjat mopsa upp sig. Måste jag acceptera det, eller kan jag göra något för att dressera henne att fortsätta vara lagom medgörlig?
Med Vänliga Hälsningar,
Orolig i Göteborg

Leave a Reply