Det är för att … (Vår 2018, dag 62)

Onsdag morgon och äntligen dags för Kajsa-träning igen, efter en månad utan (på grund av underlagsarbete i vårt ridhus). Jag åkte till stallet och undrade lite allmänt vad jag skulle ägna mig åt för dumheter den här gången… 😝

Donna blev glad över att se mig. “Hej, godis! Öh, jag menar hej, matte. Men haru nå godis?”

Kvällen innan hade jag slängt på henne ett nytt täcke (hämtade ut det samma dag). Jag var mest nyfiken på om det kunde passa. Det gjorde det, tycker jag. Donna verkade inte missnöjd, och var bara lite varm. Det är ett såpass tjockt täcke så att det hade passat perfekt för en vecka sen, men lite overkill nu när vädret är mildare.

Nya pyjamasen funkar! Det var förhoppningsvis sista natten för säsongen som det här täcket är rätt, rent värmemässigt… 😊

Jag gjorde oss i ordning och Donna protesterade bara måttligt över det. Sen gick vi in i ridhuset och värmde upp i väntan på Kajsa.

När hon kom så pratade vi lite först, bland annat om sånt där som att man eftersträvar att rida med lätta hjälper. Det är ett bra och korrekt mål, men för att komma dit måste man ju få hästen att lyssna på hjälper överhuvudtaget. Inte min starkaste sida… Men jag kan väl lära mig! Väl?

Sen jobbade vi.

En sak vi fick ägna oss åt var att rätta till halten i halten. Inte sånt finlir som att få till en parallell uppställning, utan sånt grundläggande som att Donna inte ska säga “puh”, sträcka fram/upp nosen, och hänga sig tungt i tyglarna. Det är fruktansvärt svårt, tycker jag. Jag får jobba med innerhanden, och försöka förmedla “släpp taget” utan att börja såga eller bli brutal. Det handlar lite om att lyckas rubba Donnas balans en gnutta, så att hon inte längre lutar sig fram in i bettet, liksom.

Man hör ofta att “en häst väljer aldrig att vara hård i munnen”, men det är en sanning med viss modifikation, känns det som. Typ. (Inte riktigt.)

Det lättaste sättet att rätta till halten är förstås att den blir rätt från början och sen fortsätter vara det, men det lyckas jag verkligen inte alltid med. 😝

Hon är jeteduktig på söta miner! 👍

Vi arbetade också med att snärta till oss (bildligt talat) – att få ner responstiderna. “Nu går vi!” ska betyda att vi faktiskt går nu, inte att vi grubblar över livet, universum och allting en stund först innan något av hästbenen eventuellt, så småningom, börjar röra på sig. Hästar har otroligt bra känsel, så att Donna inte går fram när jag trycker till med en skänkel är inte för att hon inte märker det. Det är mer att hon inte riktigt har skäl att fästa så mycket vikt vid det. Matte själv brukar liksom vara ganska slö i reaktionerna, och ganska mesig, och om man vill försöka slippa jobba så brukar det funka rätt bra att bara ignorera henne… Så det får jag verkligen försöka hitta en ändring på!

Redo för uppsittning! Ensamma i hela ridhuset. 😃

Överlag var det viktigaste budskapet till mig att jag ska sluta hitta ursäkter.

Nu skulle jag kunna skriva en halv uppsats med ursäkter till varför jag vill hitta ursäkter, men vi skippar det… 🤣

Mer göra, mindre tänka. Mer framåt, mindre diskussion. (Tänka kan jag göra sen, men inte så mycket just mitt i arbetet med Donna.)

Efter att jag suttit av fick jag också lite konkret vägledning – en liten demo – i att jobba från marken. Leda hästen alltså. Ett arbetspass börjar ju där (eller kanske till och med i boxen), och jag kan jobba med både att få ner responstider där, och att få Donna att förstå att “gå framåt” är något som hon ska fortsätta göra utan att matte smackar och tjatar i Varje. Jäkla. Steg. Om vi såsar när jag leder fram, är det ju rätt naturligt att vi fortsätter såsa när jag sitter upp.

Typ så.

Donna blev lätt förvånad, men fann sig fort i att faktiskt göra det Kajsa bad henne om. Ungefär, i alla fall. Jag fick en bra insikt i hur seg jag själv är. 😛😊

På kvällen återvände jag till stallet och tog hand om Donna som vanligt. Hon fick stå ut med att bli lite borstad igen, i övrigt fick hon vara ganska ifred, medan jag skötte om utrustningen, tog hand om mitt städområde, och sånt.

Jag älskar min nya städgrupp. Jag och Trolle-Christina tävlar nästan om vem som hinner först fram med kvasten på kvällen. Gun-Inger håller efter det tidigare på dagen. Allt som allt blir det mycket roligare såhär. 👍

Leave a Reply