Älsklingen och Pälsklingen (Sommar 2017, dag 6)

Plötsligt, en helt (o-)vanlig tisdag händer det …

Min sambo sedan ett tag tillbaka (10+ år?, jag är inte så bra på sånt där med att hålla räkning) är rätt allergisk mot nånting i stallmiljön. Om det främst är hästarna eller dammet är lite oklart, men han kan inte komma och hälsa på mig och Donna alltför ofta, och bara korta stunder.

Utomhus, på sommarbete, är en helt annan sak, och sålunda fick jag det oerhörda nöjet att tillbringa lejonparten av tisdagen ihop med båda mina favoritvarelser. Hurra! 😍

Jag inledde som vanligt med att visitera, klia, och grovrykta Donna. (Magic Brush-skrapande och hovkratsande, inget mer.) Ilpo väntade utanför, och tog lite bilder. 😊

Nöööööjd hest …
Foto: Ilpo Salmela
…. Nöjd över att bli ompysslad 😊
Foto: Ilpo Salmela

Eftersom jag inte var ensam, och eftersom Donna nu hade vilat helt och hållet i fem dagar, så var det dags att gå på upptäcktsfärd. Avsutten promenad alltså, runt de relevanta omgivningarna (framförallt stallet och paddocken).

Benskydd och träns är min valda utrustning för det, för att jag känner Donna tillräckligt väl nu för att veta att hon kan bli lite hispig, gärna när man minst anar det.

Teleskopläppar 😃
Foto: Ilpo Salmela
Mmmm…ineraler
Foto: Ilpo Salmela

Det gick bra att promenera iväg från hagen. Hon verkade nästan inte förstå att vi lämnade flocken – hon var för upptagen av att tycka att det här nya påfundet var konstigt, läskigt och roligt på en och samma gång.

Uppe vid stallet var hon väldigt på tå. Det var ödsligt – varken hästar eller folk där – men det luktade mycket häst, och hon klarade bara inte av den kombon. Skitskumt, ju! Zombieapokalyps, minst! 😱

Därifrån skulle vi gå genom skogen ner till paddocken. En lagom knölig stig, med stenar och stubbar och lera. Fröken Stadshäst betedde sig ungefär hur korkat som helst. “Det är läskigt OCH jobbigt!”

Ett tag verkade det som om hon försökte göra som små, små barn som “dansar” genom att stå på sina föräldrars fötter … Under loppet av två minuter hann hon kliva på mina fötter lika många gånger som hon gjort under hela året totalt. Sen testade hon “om man skyndar sig går det över snabbare” och snubblade fram som en full fjortis i högklackat. Det är lite påfrestande att agera stöd åt en 600-kilos häst som typ trillar på en, även om man väger sina modiga åttio. 😝

När vi kom ut ur skogen tog Donna sin enda matpaus på hela promenaden. Gräset just där är fantastiskt fint. Till och med jag tycker att det ser smaskigt ut. 😃

Gräset vid paddocken är fan BÄST

Jag gick såklart in i paddocken också. Det är ändå där jag tänker att vi kommer att försöka rida lite.

Donna tyckte det var sjukt spännande. Helkonstigt ställe. Fast samtidigt inte.

Hon fnorkade inte, men det gjorde hon faktiskt inte någon gång under dagen, ens när hon var som mest på tåspetsarna.

Mycket att spana in från den här paddocken! 👀

Överlag var hon faktiskt väldigt sansad, om jag jämför med många andra hästar jag är bekant med. Däremot var hon väldigt spänd och hetsig för att vara hon. Ganska ofta fick jag gå med en tygel i varje hand, för att kunna aktivera hennes huvud medelst ställning och sånt, istället för att ha en hest som med jämna mellanrum snurrade runt mig.

Handbroms i, nästan precis hela vägen alltså. Inte så typiskt Donna.

Vi tvingade Ilpo att springa iväg en bit så att han kunde fota oss. 😁
Foto: Ilpo Salmela

Sista biten tillbaka till hagen var värst. Corvette – en häst i en hage som vi passerar – följde efter oss, ett steg snett bakom, vilket är precis ungefär det jobbigaste Donna vet. Jag fick hoppskutta fram bredvid henne medan hon nervöst taktade framåt, men det är smällar man får ta.

Tillbaka i maten efter den “ansträngande” utflykten 😉

En av de bästa dagarna på länge.

Ännu bättre var att jag fick en repris – fast bättre – dagen därpå, eftersom Ilpo hängde med då också. 😘

Leave a Reply