Betessläpp, nu utan livsfara (2019-06-30)

Förra årets betessläpp blev ju lätt kaotiskt, med hysteriska hestar, nedrivet elstängsel, skärsår på hästben, nedtrampad människa med brutet revben, vilt skenande hestar … och jag fick ett pyttelitet sår vid nageln på ett finger. Det sved som fan, faktiskt!

Hur som helst…

Jag kände mig inte heeeelt lugn och cool inför att tråckla ut Donna till hagen idag. Idag var vi ensamt “ekipage”, på gott och ont, men vi hade ju klippan Tina (inte geléklumpen jag alltså) med oss, och hjälp från Trolle-Christina.

Vi började med att vänta en stund vid ingången, för att eventuellt kunna gena genom en hage. Donna var först rastlös, för hon visste ju vart vi skulle efter att ha varit här två somrar förut, men insåg snart att vi inte skulle gå direkt, och gick istället lös på gräset.

Sen fick jag via telefon veta att Trolle inte tänkte låta sig fångas in, tacksåmycket, så vi skulle ta gången mellan hagarna ändå. Den hemska gången som alltså förra sommaren alla NÄSTAN DOG I, JAG LOVAR.

“Jag minns vart vi ska, matte, varför går vi inte nån gång!?”

Det gick bra.

Det var absolut inte en lugn promenad. Donna hade bråttom som faaaan, men det gick att stoppa henne, för att stämma av att hon fortfarande lyssnade åtminstone lite på mig. Ingen ko på isen. Sista raksträckan var hon lite rädd för en zebraklädd häst som travade med i hagen till höger, men hon försökte bara hålla sig undan – ingen galen bredsides-passage-piaff-med-bakutsparkar alls.

Och hon blev , så himla lycklig över att träffa sina kompisar igen! De har varit ifrån varandra i två veckor, och det rådde inga tvivel om att de var glada att ses.

Sen fanns det ju en fjärde häst där. Fia. Ett sto som gått några dagar med Donnas kompisar. Hon blev inte ett dugg nöjd när det plötsligt dök upp en stor svart tjockis som försökte claima hennes nya flock…


(Video: Hestarna springer runt lite, ett par minuter efter att Donna kom in i hagen. Den bruna hästen med svart huva är alltså den “främmande fågeln” – enligt Donna – och vice versa)

När de slutade springa runt, runt, gick vi därifrån och åkte upp till stallet, där jag lämnade av lite grejer, och sen väntade på medryttare Hanna och hennes mor, som var på väg upp från Skåne. Det blev lagom så att vi tillsammans tog oss ner till hagen igen halvannan timme efter släppet. Lagom för att läget skulle ha kunnat stabiliseras såpass så att jag skulle kunna ta av Donna benskydden, och i bästa fall också få på henne flughuvan.

Situationen i hagen var nu annorlunda från första filmen. Donna stod och åt, trettio meter ifrån de andra tre. Fia vaktade noga. Den här konstiga nya fjanttanten kan ju inte bara komma här och komma!

De jobbade på att hitta ett sätt att komma överens.


(Video: Dinosaurievrål och dinosaurie-meep.)

Däremellan gick det att få kontakt med Donna. Benskydd av gick bra, men hon var först lite skeptisk till att hon behöver flughuva. Lyckligtvis ville hon också äta, så när hon tryckte ner huvudet i gräset kunde jag kvickt floppa huvan över öronen – sen är resten enkelt. Hanna hade dessutom med sig en banan, och då fungerar ju det mesta. 😄


(Video: Förhandlingarna fortsätter… Och sen gör Hanna en miss och råkar börja klia Donna litegrann … 😱😁)

Jag tror det här blir bra.

Donna hade ett yttepyttigt bitmärke på rumpan (jag missade det, men Hanna såg det), så Fia är antagligen redan boss över Donna, och då blir det nog bra. 😄

Men jag är i alla fall väldigt nöjd just nu. Hästen kom dit hon skulle – utan att någon blev skadad – och min semester har börjat så att jag kan ta mig till henne på betet varje dag om så behövs, och flockstrukturen kommer att ordna sig.

Och då … Då kan man faktiskt ta sig en öl. 😊

En … Öl. 🤷😋

Ser nu fram emot svalare väder. Najs.

Leave a Reply