Tallbarr och -pinnar (2019-04-26)

Igångsättningen av Donna tar tid. Mest för att vi alla tre (Donna, Hanna och jag) måste testa oss fram lite för att försöka se vad Donnas artros klarar. Så vi tar det långsamt framåt.

Vi ska bland annat ta det försiktigt med att jobba på böjda spår. Alltså är det bra att jobba i Utomhuset. Nu har det ju inte regnat sen jag-kan-inte-ens-komma-ihåg-när, vilket gör att alla våra grusvägar är hårda som sten. Visserligen är Donna van vid att skrittas fram och skrittas av på hårt underlag, men hon är inte lika van vid att springa där, så det får vi också introducera stegvis. (Alla som haft ont i benhinnorna förstår varför man inte vill överdriva arbete på hårt underlag när man är ovan.) Därför har vi ridit en del på våra ridbanor, men anpassat det så att vi mest arbetar på raka spår eller väldigt stora böjda spår. Då är det bra att vi har stor manege och halvstor paddock. 😊

En gammal bild för att illustrera det stora ridhuset 😊

Igår kväll testade vi vår tredje tillgängliga stora bana – Tippen. Stundtals har underlaget där varit väldigt djupt och tungt, vilket är dåligt för Donnas kotor, men jag tänkte att vi ändå kunde ta oss dit och kolla nuläget.

Vi fick med oss Trolle och Christina som sällskap, mot att vi utlovade gräsbetande på hemvägen. 🤣

Vi väntar på Trolle. Donna rör inte en fena. Hon väntar…

Vi skrittade till Tippen. Hästarna tänkte “Ängen!” så fort vi korsade parkeringen vid kolonistugorna, och ökade farten. Mycket. Donna började spontant trava. Sen gick vi förbi Ängen och båda pållarna blev lätt upprörda och dramatiskt besvikna. Donna stannade lite, men försökte inte vända, så jag tolkade det som en protest mot att vi inte skulle äta. “Inte än!”, sa jag, men det där med att vänta till senare är ett koncept som Donna aldrig riktigt förstått, eller snarare aldrig velat förstå.

På Tippen gick vi in på den stora banan. Vi tog några travsteg och kunde konstatera att underlaget var riktigt bra! Lite bonmar och hinder låg ute också, så Donna och jag travade runt lite, travade över några bommar (“TOKGALOPP, MATTE!?” – “NEJ, FÖR HELVETE!”) och hade trevligt.

Några galoppfattningar fick det också bli, men jag tycker inte vi är på nivån “tokspringa som små gnuer” just nu, så när Donna laddade för det fick det bli en galoppvolt och sen fick det räcka så… 😁 Men jag blir så jäkla glad när hon blir sådär överlycklig över att få jobba lite!

Glad hest = glad ryttare!
Foto: Christina Skoglund

Så, när vi stått och pratat och bestämt att vi skulle gå hemåt, bad jag Donna vända sig så jag kunde ta en bild. “Galopp!”, svarade Donna. 🤣🙄 Men vi fick ordning på det också. 😜

Alla (ganska) nöjda och glada!

Vi kom inte många steg från banan förrän Trolle och Christina sa att “gräset här ser ju bra ut”, så jag satt av och vi betade. Donna klättrade in under en liten tall och blev full i barr och småpinnar. Tur att jag har en syntetsadel som 1: inte är svindyr och 2: inte så lätt blir repad av sådant som tallgrenar. Men det är roligt hur Donna, som är såååå hiiiimla käääänslig gubevars om man petar på henne kan vara helt oberörd av pinnar som sticker henne både här och där när hon jagar mat. 😆

Gräs under tallarna. NU var alla helt nöjda och glada. 😋

Vi tog sedan ett till litet grässtopp vid frisbeegolf-ängen. Donna och jag gick först och tittade närmare på en liten, grön skylt som hon har stirrat mycket misstänksamt på sedan den dök upp i höstas. Så var nog det problemet löst också.

Väl hemma i stallet igen var Donna mycket lättad över att hitta kvällsmaten serverad i sin box, för hon var faktiskt på gränsen till att svälta ihjääääl. Det är hon alltid.

Hon hade rätt mycket tallbarr och pinnar under sadeln. De kliade antagligen hennes rygg på ett ganska skönt sätt. Förhoppningsvis fick jag bort allt från sadeln. 😊

Leave a Reply