Hipp hipp hurra! (20 april 2019)

Ibland fyller man år. Typ två gånger om året, om man är häst. Först har man officiell födelsedag första januari, och sen den dag då man faktiskt föddes. Det sistnämnda vet man inte alltid när det är, det är därför den officiella födelsedagen finns. I Donnas pass står det däremot klart och tydligt att hon föddes den tjugonde april år 2001.

Idag fyllde hon alltså 18.

Pinsamma matte

Efter att ha mockat och lagt in nytt strö (lite extra, dagen till ära) gick jag till hagen för att dra ut vattenhinken och sedan ta in Donna. Hinken var tom, så jag antar att alla tre hästar kommer ihåg hur den fungerar, eftersom det tidigare fanns ungefär 30 liter i den. 😊

Jag gav Donna en födelsedagskram – brännhet eftersom svart hest såklart stått i solen och gassat – och hon tyckte att jag var galet pinsam. Sååååå, hon fick en godis och sen fick jag krama henne igen utan gnäll. 😉

Svart hest = varm hest

Redan såhär i inledningen av födelsedagsfirandet kunde jag konstatera att vi åtminstone hade lyckats få finast möjliga väder. 😎

Utsikten från ljugarbänken

Tååårtan

Härom kvällen hörde jag mig för hur Donna ville fira sin dag, och hur tårtan skulle se ut. Hon sa “fruktsallad” och det är klart hon får välja det om hon vill. Ett kilo morötter som grund, två stora bananer, två stora clementiner och två stora äpplen, och sen en mugg havre (måttet vi använder är typ en kaffemugg 😄), strött över det hela på ett festligt vis.

Jag fick stänga luckan medan jag gjorde hennes sallad direkt i hennes krubba, eftersom hon annars “hjälpte till” genom att äta upp det jag la i den. (Krubban fälls ut ur väggen, men med luckan öppen når man den från fel håll om man heter Donna och är en giraff.) Medan jag grejade stod Donna på andra sidan gallret och hoppade jämfota (bildligt talat) med förväntan i blicken.

Inte särskilt finfördelat – Donna gillar att bita av bitar själv så som hon vill

Min kreation fick godkänt. Hon smaskade och tuggade och koncentrerade sig hundraprocentigt på godsakerna i åtminstone åtta minuter, vilket är ungefär dubbelt så lång tid som jag trodde att det skulle ta. 🤣

NOM NOM NOM

Sanering

Det är inte så lätt att få en häst dugligt ren just nu.

Det är fällningsperiod, så päls lossnar högt och lågt, och den beter sig på två sätt – antingen åker den direkt tillbaka på hästen och försöker borra sig tillbaka in bland pälsstråna som är kvar, eller så åker den blixtsnabbt genom luften och sätter sig på dig som ryktar. Gärna i ansiktet, det är visst mysigt där. Att den beter sig så beror förstås på att det är torrt, och statisk elektricitet uppstår mest hela tiden.

Att det är torrt – och fullt med pollen – gör att hästen också är fruktansvärt dammig. Dammet vägrar blankt att lämna hästen. Du kan med en borste få upp det ca tre millimeter från hästpälsen, sen skriker det panikslaget och kastar sig tillbaka på hästen, i en vild kamp om liv och död.

Det blir rätt tjatigt rätt fort. Särskilt med en häst som områdesvis tycker att rykten är så obeskrivligt hemsk så att hon genast slänger sig på telefonen till Länsstyrelsen för att göra en anmälan om djurplågeri.

Det enda sättet att ändå få någon sorts riktig rykt gjord är att låta det ta tid, och använda vatten på ett strategiskt sätt. (Och acceptera att man inte direkt tar bort päls, utan att man förflyttar den till sig själv.)

Idag var lösningen att

  1. Dra igenom hela hästen med svettskrapa. Den tandade sidan på den långa, böjliga varianten, alltså. Mångsidigt redskap som faktiskt har något av en godkäntstämpel från Donna.
  2. Magic Brush. Den drar upp damm och stöv riktigt bra och ger lite massage till hårbotten på hästen. Självklart betyder det att den kan irritera något enormt på en överkänslig häst, men just nu har vi en speciell variant som är mjuk och böjlig, och Donna kan stå ut med den.
  3. Borsta man och svans – det är det enda i ryktning som är helt och hållet accepterat av Donna – måste göras innan man ryktar, eftersom det skräpar ner hästen igen…
  4. Själva ryktborsten. Nu behöver jag ju inte rykta, rykta, rykta med den eftersom de tidigare stegen har skött om en del av syftet med det. Det är inte Donnas favoritgrej, så det är mest harmoniskt att använda den så lite som möjligt. För att få den att faktiskt lyfta damm och stöv från hennes päls i den här torkan, måste jag fukta den hela tiden. Det är det värt – plötsligt står man där med en REN häst, mot alla odds!
  5. Det tog en och en halv timme.

Dagens AKTIVITET

Vi håller fortfarande på med att sätta igång Donna efter vilan, och med att etablera ett lite nytt sätt att arbeta på. Att försöka anordna någon gruppaktivitet som hoppning eller WE var alltså inte ett alternativ.

Jag hade tänkt mig att vi skulle försöka rida ensamma till Tippen som första aktivitet, och senare gå till Ängen med Christina och Trolle som en andra aktivitet.

Jag nämnde att det tog en och halv timme bara att damma av hästen, va?

Det blev som lite annat istället.

Till att börja med var jag tvungen att hjälpa oss att hantera att det plötsligt var väldigt sommar. Kul grej, men Donna är fortfarande inte helt övertygad om att Naturen™️ är så jäkla bra. Hon får ryck i huvudet när hon typ får sol på nosen, och ryck i hela kroppen om flygfän landar på henne. Dags för upprustning.

Jag velade ett tag mellan zebratäcke eller dödsgiftig flugspray, men det fick bli sprayen. Den hjälper ju hela tiden, medan täcket bara är vid ridning.

Riddarmasken var given. Den skyddar mot både sol och flygattacker. Bästa prylköpet under hela 2018, utan konkurrens.

Det är inte så “bara” att ge sig ut i skogen!

Vi gick ut. Promenerade runt anläggningen och tittade på saker och värmde upp så smått inför uppsittning, och sen träffade vi Cia på parkeringen och fastnade i en stunds gott samtal. Donna stod under tiden och sög upp solgasset. Också nån sorts uppvärmning. 😉

Innan jag skulle sitta upp gick vi genom stallet, och tack vare det fick vi med oss Trolle och Christina. Då blev dagens aktivitet äntligen spikad – Kamrat först, sen betande på ängen. 🙂

På vägen såg vi en stallkamrat jobba i Kamratpaddocken. Passande! 😊

Donna skötte sig fint under Kamratrundan. Det börjar dock bli uppenbart att det alldeles för snabba foderbytet ställer till det i hennes mage. Hon får jobba rätt länge i läge “jag vill nog bajsa” och sedan när det verkligen är dags, tar det ändå alldeles för länge innan det faktiskt börjar dunsa. Jag hoppas det blir bättre med tiden, och att vi slipper förstoppning → kolik → ond bråd död. Kan låta melodramatiskt, men helvete – hästars marginaler när det gäller matsmältning är löjligt smala!

Efter varvet slog vi in på varv två, men vek snart av mot Ängen.

När vi kom dit travade Trolle in på gräset, tacklandes sin matte som han inte hade tid att tänka på. Alls.

Donna däremot sa bara lugnt att “Mat! Bra grej.” Meeen … Jag satt fortfarande i sadeln, och jag hade tänkt att vi skulle passa på och trava lite, på fint och sviktande underlag.

Det blev nån sorts viljornas kamp. Efteråt sa Christina: “Hon blev halt på alla fyra ben samtidigt”.

Fröken Smartypants märkte ju att jag ändå hade gett mig den på att vi skulle jobba. Så hon försökte inte slita ner huvudet för att beta, för det vet hon är lönlöst (eller obehagligt för henne). Nä. Hon bara böjde in huvudet mot bogen och STIRRADE på gräset och låtsades att jag inte fanns.

Jag tog oss runt ett varv på tjugometersvolt. Med kanske fyra travsteg mot slutet. Det tog ett par minuter. Kaaan hända att jag slösade ett flertal sekunder åt att bara skratta åt tanten.

Det fick räcka då, i alla fall. Jag hoppade av och vi anslöt till betandet. Alla nöjda!

Ibland äter man så hårt så att örat kroknar

Lyckligtvis har gräset på Ängen inte växt särskilt mycket alls. Det betyder att hästarna inte bara kan repa i sig munfull efter munfull med färskt gräs – de får leta, jobba, plocka, och separera bort mossa ut munnen. Det är jättebra, för det betyder att man kan stå en stund och meditera i den underbara tillvaron som är “hålla snöre åt ett lyckligt betande djur”. Det är verkligen magiskt gott. En halvtimme gick på tio minuter och sen måstade vi vända hemåt igen.

… Och sen äter man så jävla stenhårt så båda öronen kroknar 😄

När vi kom hem igen hade Donna varit ute i två timmar, och jobbat bara en fjärdedel av tiden.

Det var faktiskt en rätt jäkla bra födelsedag, sa hon. Det enda dumma jag gjorde var att tro att hon skulle kunna trava på Ängen. Springa mitt i maten – bokstavligen? Idioti.

Förutom det fick hennes dag godkänt av henne, och det är ju det viktigaste. 🙂

En faktiskt ganska glad hest, på väg in till sin box där eftermiddagsmaten väntar

Postludium

Vi ägnade en lång stund åt att diskutera det här med att fylla 18 och att bli myndig, med mera.

Donna sa att det betyder att nu får hon bestämma själv, men släppte gärna det spåret när jag sa att det är fine, men då får hon också stå för sitt boende och sin mat.

Sen ville hon gå på pub. Det hade hon visst googlat fram. Hon blev rätt sur när jag förklarade att det är skillnad mellan folk (människor) och folk (hästar). När jag lämnade stallet var hon i full färd med att skriva något slags protest till DO.

Jag lovade att ta en öl för henne.

Skål för Donna!

Leave a Reply