KM i … Hoppning? Wut? (2018-12-09)

ca 07:45
Jag: Gomorron, gumman!
Donna: 🤨
Jag: Vi ska hoppa idag! Är du vaken?
Donna: Jag är hungrig.

Hon har alltså ätit upp sin frukost jetesnabbt (som hon plägar göra), och hävdar att hon aldrig ens fick nån. Business as usual, med andra ord.

Lite senare…
Jag: Okej, nu är du halvt färdig, i alla fall. Visst ska det bli kul att hoppa?
Donna: Jag har aldrig hört talas om detta “hoppa”. Jag är hungrig, sa jag ju!

Jo, jo.

Jag gick så småningom och fångade banskissen på bild. Tyckte svängen direkt från 5 till 6, med efterföljande tajt byte av riktning såg ut att vara dagens svårighet.

Ännu mer småningom – efter att ha gett Donna lite second breakfast – gick jag in och gick banan. Jag hade missuppfattat svängen, man skulle rida runt och hoppa från det andra hållet. Inte alls lika komplicerat! 😃

Dagens bana. Snäll men inte helt menlös. 😉

Eftersom vi var bland dagens första startande fick vi rida fram på framhoppningsbanan. Skönt. Extra skönt efter att jag hade suttit upp utomhus (som man gärna gör) och Donna hade ganska bestämda åsikter om att hon skulle åt andra hållet – ut i skogen. Skönt att slippa ta två såna fajter (hon blir gärna sån på den lilla vägen mellan paddocken och ridhuset också… 😂)

Framridningen blev jobbig. Donna växlade vilt mellan “javisst!” och “no fucking way!” och jag fick inte riktigt rätsida på oss.

Framhoppningen blev marginellt bättre. Hon rev det lilla-lilla-LILLA krysset på grund av can’t be arsed, men bjöd bättre på räcket. Oxern struntade jag i. På höjden 50 cm är det inte själva hindren och hoppen vi jobbar med, det är galoppen som är det vi fokuserar på.

Donna: Jag kan nog inte galoppera i vänster varv, tror jag.
Jag: Kul jul. Framhoppningen är bara i vänster varv.

Jag övervägde att ge upp och utgå. Det var motigt. Men vi hade ändå fått en liten gnutta gnista an mot räcket, så jag tänkte att vafan, vi får väl se vad som händer på banan.

När jag fick startsignal stod Donna och sov (som hon plägar göra) mitt i manegen, och jag hälsade på domaren först, innan jag försökte få liv i Svarta Faran. Första hindret kom i höger galopp, och jag lyckades få upp lite fart mot det. Det tyckte Donna var konstigt, så hon saktade för säkerhets skull in mot hindret och hoppade det typ från stillastående. Typ bakåt gick det…

Samma visa på långsidan med hinder 2 och 3. “Ska vi hålla på så här!?” ropade jag medan hon klättrade över hinder tre. Efter det landade hon i höger galopp, vilket tydligen (outgrundligt nog) var hennes val för dagen.

Jag försökte byta. Hon bröt av. Jag övervägde igen att utgå (för det ska fan orka lyfta hesten över varje hinder…) Jag försökte fatta ny galopp.

Donna: What? Vi är väl klara?
Jag: Nej för sjutton, vi har en bunt hinder kvar! GALOPPERA! SNÄLLA!?
Donna: Va? … VA!? Hoppar vi BANA nu igen!? Jag GILLAR att hoppa bana! Varför sa du inget!?!?!!?

Sen kom galoppen, motorn, kraften bakifrån. Resten av vägen behövde jag bara visa nästa hinder och följa med. Något enstaka litet upptag så att hon inte skulle bli Donna-lång, var allt. Så det som var kvar blev faktiskt både roligt och rätt bra. Faktiskt. 😃

Och givetvis rev vi inget, för Donna gillar egentligen inte att riva. Det där krysset på framridningen påminde henne kanske om det också. 😉

Odelat nöjd med sig själv. Det var väl inte HENNES fel att hon inte förstod att det var banhoppning när hon stod där, omgiven av hinder, heller!?
Tur att hon är söt. 🤣

Snabb, kortfattad slutledning är att vi nog ändå ska satsa på att alltid hoppa två rundor, för att ge Donna en chans att förstå att det är det vi håller på med. 🤣

När hon höjer huvudet för att spana upptäcker man plötsligt att hon inte är en ponny.
Hon såg Potentiellt Leskiga Saker. 🙄
Potentiellt Leskiga Saker

Vi var fyra startande i vår klass. Det betyder en enda placering. Donna och jag var visserligen felfria, men samlade bara ihop 18 poäng (“tillfredsställande”). Det hade nog varit bättre poäng om vi inte raglat igenom de första tre som om vi kollektivt hade sköljt ner en burk valium med fem liter kamomillte. Men felfria, ändå.

Precis mot slutet av dagen kom det till ett femte ekipage, och plötsligt fanns det två placeringar i klassen. Jag satt som funktionär i sekretariatet från efter min ritt, så jag kunde följa dramat ganska nära – FÖRUTOM ATT JAG INTE HADE INFORMATION OM RIVNINGAR, VÄGRINGAR, och sånt. Jag såg mina konkurrenter rida på bättre poäng än mina (inte så jättesvårt) och fick så länge utgå från att de var felfria.

Sen kom uppdateringar om felen, och jag blev lite full i (lyckligt) skratt när jag insåg att vi skulle komma tvåa på vår … “Intressanta” ritt. 😄🎆

Det blev prisutdelning, minsann.

Jag, domaren, och vinnaren. 😊

Under en lätt stressad halvtimme försökte jag lyckas att både sköta min funktionärsuppgift, ta in hesten från hagen (fick hjälp av Clara, för det blir så mycket lättare för dem att ta in sina om mitt monster är ur vägen), vara med på prisutdelningarna, samt få sadeln justerad.

Sadelkoll på gång! Donna ser glad ut, för att Trolle-Christina kommer gående bakom mig. Hon brukar ge Donna morot ibland när Trolle får morot, så hon är en trevlig typ enligt Donna.
Donna är en enkel varelse. Ibland. 😄

Gunilla förstod lyckligtvis att jag hade häcken full och väntade tills jag kom ifrån. Donna har förlorat det mesta av sin tydliga övervikt, och sadeln hade blivit för vid, så vi bytte tillbaka till samma koppjärn som vi hade tidigare. Det lämnade sadeln i ett läge där den ligger något i lite, lite bakvikt när den bara ligger löst på Donnas rygg, men vi testar den i ridning under de närmaste dagarna, och sen kan man palla upp den lite med inlägg om det behövs.

Jag gillar vår sadel. Det är bra att man så enkelt kan rätta till sånt här, det är bra att det är luft i stoppningen (så blir den inte lika lätt snett nedsutten), och det är underbart att inte alls bry sig om det regnar på den. 😄 Det är en Wintec Cair 500, en allroundsadel som faktiskt fungerar helt okej både i dressyr och hoppning. Dessutom är den rätt mjuk att sitta i!

Fin fest-dessert efter lunchen, minsann!

Donna fick äta och bara vara, medan jag skötte om ditt och datt. Man kan vara barnsligt glad över att just ha fått en fett oväntad medalj, men man måste fortfarande putsa och smörja läder, torka rent annat, göra en massa matpåsar (okej, fyra, men ändå) och allt det där.

Löjligt roligt, faktiskt. Löjligt glad. 😄
Hur fin som helst!

Till slut var klockan halv fem och det var perfekt läge att mocka boxen (för att det skulle vara klart klockan fem, när eftermiddagsmaten serveras). Fina, snälla, underbara, omöjliga Donna stod beskedligt i skötspiltan i en halvtimme medan jag försökte göra hennes lilla etta med kokvrå så trevlig som möjligt.

Pricken över i – givetvis MAAAATEN.

Värt att vänta på.

När hon ätit upp det fick hon sin hink med mineraler-med-mera. Just idag fick hon luserngegga istället för betforsoppa, för att lite festligt får det ändå vara en sån här dag. 😁

Efter att ha puttrat runt och försökt få allt småplock gjort, sa jag tack, hej, gonatt, ses snart … och var noga med att vi inte skulle gosa. En luserngeggmule är inte att leka med. SWAMP THAAAAANG, liksom.

Bonusbild: Hästöron är bästöron. Koll åt alla håll! 👌

Leave a Reply