KM i … Hoppning? Wut? (2018-12-09)

ca 07:45
Jag: Gomorron, gumman!
Donna: đŸ€š
Jag: Vi ska hoppa idag! Är du vaken?
Donna: Jag Àr hungrig.

Hon har alltsÄ Àtit upp sin frukost jetesnabbt (som hon plÀgar göra), och hÀvdar att hon aldrig ens fick nÄn. Business as usual, med andra ord.

Lite senare…
Jag: Okej, nu Àr du halvt fÀrdig, i alla fall. Visst ska det bli kul att hoppa?
Donna: Jag har aldrig hört talas om detta “hoppa”. Jag Ă€r hungrig, sa jag ju!

Jo, jo.

Jag gick sÄ smÄningom och fÄngade banskissen pÄ bild. Tyckte svÀngen direkt frÄn 5 till 6, med efterföljande tajt byte av riktning sÄg ut att vara dagens svÄrighet.

Ännu mer smĂ„ningom – efter att ha gett Donna lite second breakfast – gick jag in och gick banan. Jag hade missuppfattat svĂ€ngen, man skulle rida runt och hoppa frĂ„n det andra hĂ„llet. Inte alls lika komplicerat! 😃

Dagens bana. SnĂ€ll men inte helt menlös. 😉

Eftersom vi var bland dagens första startande fick vi rida fram pĂ„ framhoppningsbanan. Skönt. Extra skönt efter att jag hade suttit upp utomhus (som man gĂ€rna gör) och Donna hade ganska bestĂ€mda Ă„sikter om att hon skulle Ă„t andra hĂ„llet – ut i skogen. Skönt att slippa ta tvĂ„ sĂ„na fajter (hon blir gĂ€rna sĂ„n pĂ„ den lilla vĂ€gen mellan paddocken och ridhuset ocksĂ„… 😂)

Framridningen blev jobbig. Donna vĂ€xlade vilt mellan “javisst!” och “no fucking way!” och jag fick inte riktigt rĂ€tsida pĂ„ oss.

Framhoppningen blev marginellt bĂ€ttre. Hon rev det lilla-lilla-LILLA krysset pĂ„ grund av can’t be arsed, men bjöd bĂ€ttre pĂ„ rĂ€cket. Oxern struntade jag i. PĂ„ höjden 50 cm Ă€r det inte sjĂ€lva hindren och hoppen vi jobbar med, det Ă€r galoppen som Ă€r det vi fokuserar pĂ„.

Donna: Jag kan nog inte galoppera i vÀnster varv, tror jag.
Jag: Kul jul. Framhoppningen Àr bara i vÀnster varv.

Jag övervÀgde att ge upp och utgÄ. Det var motigt. Men vi hade ÀndÄ fÄtt en liten gnutta gnista an mot rÀcket, sÄ jag tÀnkte att vafan, vi fÄr vÀl se vad som hÀnder pÄ banan.

NĂ€r jag fick startsignal stod Donna och sov (som hon plĂ€gar göra) mitt i manegen, och jag hĂ€lsade pĂ„ domaren först, innan jag försökte fĂ„ liv i Svarta Faran. Första hindret kom i höger galopp, och jag lyckades fĂ„ upp lite fart mot det. Det tyckte Donna var konstigt, sĂ„ hon saktade för sĂ€kerhets skull in mot hindret och hoppade det typ frĂ„n stillastĂ„ende. Typ bakĂ„t gick det…

Samma visa pĂ„ lĂ„ngsidan med hinder 2 och 3. “Ska vi hĂ„lla pĂ„ sĂ„ hĂ€r!?” ropade jag medan hon klĂ€ttrade över hinder tre. Efter det landade hon i höger galopp, vilket tydligen (outgrundligt nog) var hennes val för dagen.

Jag försökte byta. Hon bröt av. Jag övervĂ€gde igen att utgĂ„ (för det ska fan orka lyfta hesten över varje hinder…) Jag försökte fatta ny galopp.

Donna: What? Vi Àr vÀl klara?
Jag: Nej för sjutton, vi har en bunt hinder kvar! GALOPPERA! SNÄLLA!?
Donna: Va? … VA!? Hoppar vi BANA nu igen!? Jag GILLAR att hoppa bana! Varför sa du inget!?!?!!?

Sen kom galoppen, motorn, kraften bakifrĂ„n. Resten av vĂ€gen behövde jag bara visa nĂ€sta hinder och följa med. NĂ„got enstaka litet upptag sĂ„ att hon inte skulle bli Donna-lĂ„ng, var allt. SĂ„ det som var kvar blev faktiskt bĂ„de roligt och rĂ€tt bra. Faktiskt. 😃

Och givetvis rev vi inget, för Donna gillar egentligen inte att riva. Det dĂ€r krysset pĂ„ framridningen pĂ„minde henne kanske om det ocksĂ„. 😉

Odelat nöjd med sig sjÀlv. Det var vÀl inte HENNES fel att hon inte förstod att det var banhoppning nÀr hon stod dÀr, omgiven av hinder, heller!?
Tur att hon Ă€r söt. đŸ€Ł

Snabb, kortfattad slutledning Ă€r att vi nog Ă€ndĂ„ ska satsa pĂ„ att alltid hoppa tvĂ„ rundor, för att ge Donna en chans att förstĂ„ att det Ă€r det vi hĂ„ller pĂ„ med. đŸ€Ł

NÀr hon höjer huvudet för att spana upptÀcker man plötsligt att hon inte Àr en ponny.
Hon sĂ„g Potentiellt Leskiga Saker. 🙄
Potentiellt Leskiga Saker

Vi var fyra startande i vĂ„r klass. Det betyder en enda placering. Donna och jag var visserligen felfria, men samlade bara ihop 18 poĂ€ng (“tillfredsstĂ€llande”). Det hade nog varit bĂ€ttre poĂ€ng om vi inte raglat igenom de första tre som om vi kollektivt hade sköljt ner en burk valium med fem liter kamomillte. Men felfria, Ă€ndĂ„.

Precis mot slutet av dagen kom det till ett femte ekipage, och plötsligt fanns det tvĂ„ placeringar i klassen. Jag satt som funktionĂ€r i sekretariatet frĂ„n efter min ritt, sĂ„ jag kunde följa dramat ganska nĂ€ra – FÖRUTOM ATT JAG INTE HADE INFORMATION OM RIVNINGAR, VÄGRINGAR, och sĂ„nt. Jag sĂ„g mina konkurrenter rida pĂ„ bĂ€ttre poĂ€ng Ă€n mina (inte sĂ„ jĂ€ttesvĂ„rt) och fick sĂ„ lĂ€nge utgĂ„ frĂ„n att de var felfria.

Sen kom uppdateringar om felen, och jag blev lite full i (lyckligt) skratt nĂ€r jag insĂ„g att vi skulle komma tvĂ„a pĂ„ vĂ„r … “Intressanta” ritt. 😄🎆

Det blev prisutdelning, minsann.

Jag, domaren, och vinnaren. 😊

Under en lÀtt stressad halvtimme försökte jag lyckas att bÄde sköta min funktionÀrsuppgift, ta in hesten frÄn hagen (fick hjÀlp av Clara, för det blir sÄ mycket lÀttare för dem att ta in sina om mitt monster Àr ur vÀgen), vara med pÄ prisutdelningarna, samt fÄ sadeln justerad.

Sadelkoll pÄ gÄng! Donna ser glad ut, för att Trolle-Christina kommer gÄende bakom mig. Hon brukar ge Donna morot ibland nÀr Trolle fÄr morot, sÄ hon Àr en trevlig typ enligt Donna.
Donna Ă€r en enkel varelse. Ibland. 😄

Gunilla förstod lyckligtvis att jag hade hÀcken full och vÀntade tills jag kom ifrÄn. Donna har förlorat det mesta av sin tydliga övervikt, och sadeln hade blivit för vid, sÄ vi bytte tillbaka till samma koppjÀrn som vi hade tidigare. Det lÀmnade sadeln i ett lÀge dÀr den ligger nÄgot i lite, lite bakvikt nÀr den bara ligger löst pÄ Donnas rygg, men vi testar den i ridning under de nÀrmaste dagarna, och sen kan man palla upp den lite med inlÀgg om det behövs.

Jag gillar vĂ„r sadel. Det Ă€r bra att man sĂ„ enkelt kan rĂ€tta till sĂ„nt hĂ€r, det Ă€r bra att det Ă€r luft i stoppningen (sĂ„ blir den inte lika lĂ€tt snett nedsutten), och det Ă€r underbart att inte alls bry sig om det regnar pĂ„ den. 😄 Det Ă€r en Wintec Cair 500, en allroundsadel som faktiskt fungerar helt okej bĂ„de i dressyr och hoppning. Dessutom Ă€r den rĂ€tt mjuk att sitta i!

Fin fest-dessert efter lunchen, minsann!

Donna fick Àta och bara vara, medan jag skötte om ditt och datt. Man kan vara barnsligt glad över att just ha fÄtt en fett ovÀntad medalj, men man mÄste fortfarande putsa och smörja lÀder, torka rent annat, göra en massa matpÄsar (okej, fyra, men ÀndÄ) och allt det dÀr.

Löjligt roligt, faktiskt. Löjligt glad. 😄
Hur fin som helst!

Till slut var klockan halv fem och det var perfekt lÀge att mocka boxen (för att det skulle vara klart klockan fem, nÀr eftermiddagsmaten serveras). Fina, snÀlla, underbara, omöjliga Donna stod beskedligt i skötspiltan i en halvtimme medan jag försökte göra hennes lilla etta med kokvrÄ sÄ trevlig som möjligt.

Pricken över i – givetvis MAAAATEN.

VÀrt att vÀnta pÄ.

NĂ€r hon Ă€tit upp det fick hon sin hink med mineraler-med-mera. Just idag fick hon luserngegga istĂ€llet för betforsoppa, för att lite festligt fĂ„r det Ă€ndĂ„ vara en sĂ„n hĂ€r dag. 😁

Efter att ha puttrat runt och försökt fĂ„ allt smĂ„plock gjort, sa jag tack, hej, gonatt, ses snart … och var noga med att vi inte skulle gosa. En luserngeggmule Ă€r inte att leka med. SWAMP THAAAAANG, liksom.

Bonusbild: HĂ€störon Ă€r bĂ€störon. Koll Ă„t alla hĂ„ll! 👌

Leave a Reply