Pay and Jump – WHAT!? (Hösten 2018, 25/11)

Förra hösten var Donna ett litet bockmonster i hoppningen. Så fort man gjorde ett misstag (eller något annat som hon tyckte gjorde det jobbigt för henne), bockade hon. Eller bara för skojs skull, ibland.

I november förra året hoppade vi vår senaste Pay & Jump. Jag trillade av på framhoppningen (inte bockning, mer ett fall av att Donna bara drog ner huvudet och lät mig rulla ner på backen när jag hade tappat balansen lite), och vi hoppade sen en runda som gick väldigt långsamt och knöligt. Inför KM i hoppning några veckor senare bockade hon av mig på hoppträning såpass så att jag inte var fysiskt kapabel att hoppa själva tävlingen.

Så. Vi la ner det där med hoppning. Det kändes riktigt tråkigt, för i grund och botten tycker Donna att det är skojigt, och det är något som behövs för omväxlingen i tillvaron. Men jag klarade bara inte mer. Min kropp klarade inte fler hastiga närkontakter med marken.

Det här är en av bilderna av mitt ben efter en av de avbockingarna…:

Lördag morgon. Benet tyckte det var skönt med paus från jobb…

Fast det är ju ändå ROLIGT att hoppa. Jag VILL ju hoppa. Inga ambitioner, inga höjdkrav, inget sånt, bara … åh, hoppning.

Under de senaste månaderna har jag så smått börjat plocka upp det igen, men vi har jobbat mest med bom-banor, och yttepyttesmå kryss (saxar, om man ska vara korrekt). Det viktigaste är att hitta grunden i galoppen och en känsla för avstånden, och efter flera år av väldigt lite hoppning har jag tappat ryggmärgskänslan. (Ärligt talat har Donna också blivit rätt ringrostig.)

Så det jobbar vi med nu.

Men … Jag är också lite lagom dum i huvvet och tycker att det är kul att göra saker som man inte är hundraprocentigt redo för, och om ett par veckor är det KM i hoppning, och det vore ju himla skoj att vara med, även om det bara är som “kanonmat”. (Det där när man fyller ut startfältet så att det blir fler placeringar, ni vet… 🤣)

Jag är däremot inte så dum i huvudet så att jag missar chansen att se om vi kan ta oss runt en bana överhuvudtaget, och eftersom det var Pay & Jump idag, så anmälde jag oss till den. Väldigt mycket vild chansning, sådär.

Förra lördagen när jag byggde upp en liten bana stirrade Donna på hindren, på mig, tillbaka på hindren, och sa “Vad är det här för skräp? Jag vill inte hoppa. Jag hatar att hoppa.” Fullständigt nonsens, såklart, men det var det humöret hon var på då. Så jag var rätt nervös inför dagens aktivitet, eftersom jag aldrig vet vilken Donna som dyker upp, när.

Jag höll ett spö i handen när vi inledde framridningen, bara för att ha en extra säkerhetsgas ifall hon plötsligt skulle stanna mitt i smeten, i vägen för alla, och säga “Nope. Nopenopenope.” Det kunde jag lägga undan ganska omedelbart, den totala anti-Donna hade inte valt att dyka upp idag.

Vi hoppade krysset (saxen!) tre, fyra gånger, och det rättuppstående en gång. Allt kändes rätt okej, så jag nöjde mig med det. Risken på framhoppning är att Donna när som helst surar ihop totalt för att hon får för sig att en annan häst är i vägen för henne. Bättre att bara stämma av att man kan skutta lite.

Dagens bana (med vägen utritad i form av rött kladd)

Första rundan, första fyra hindren, gick det segt. Inte plågsamt segt, men Donna tog inte för sig, utan var väldigt avvaktande. Över hinder 3 tänkte jag “hmmm, jag klämmer nog med knäna?”, och släppte loss lår/knän. Efter hinder 4 sa Donna “VA!? Vänta nu! Vi hoppar ju faktiskt bana! Och matte sitter inte med handbromsen i!?!?!?”

Då kom motorn. Med besked.

Det är najs, men man måste hålla efter det lite, därför att Donna allra helst ökar farten genom att ta längre och längre språng. Det gör i längden såna saker som exempelvis “svängar” och “väggar” rätt livsfarliga. 😄

Eftersom vi hamnade så galet fel på så många av hindren, ville jag inte göra vårt andra försök på en decimeter högre hinder. Ingen 60-runda alltså, trots att det var så jag hade anmält oss. Vi gick tillbaka in igen som sista start på 50 cm istället.

Andra rundan hade Donna motor från start. Vi var fortfarande off på avstånden, men det är ju inte så konstigt. Efter hinder 3 upptäckte jag att jag hade placerat mig i idiotpositionen nummer ett: Jag stod i stigbyglarna och drog konstant i munnen. “Tack för stödet”, sa Donna, och accelererade oavbrutet. Vi var på väg mot hinder 4, så jag kunde inte rätta till oss. Fyran hoppade vi så, sen hade vi en längre transportsträcka till hinder 5, och jag hann sjunka ner mot tvåpunktssits och mjukna i tyglarna, och så lugnade vi ner läget lite och kunde fortsätta – något springigt, men inte på fullständig dårskapsnivå. Någonstans under vägen där minns jag att jag ropade till Donna, eftersom jag hade låst fast alla mina andra hjälper. Typ kanske “PTRO FÖR FAN!”. (Ifall nån undrar så funkar det inte direkt.) 😂

Vi tog oss runt båda rundorna felfritt (såklart: Donna avskyr att riva), men viktigare var att vi båda hade kul, och att Donna var odelat positiv. När jag hamnade lite ur balans efter ett tidigt avsprång hade hon inte en tanke på att bocka, hon ville ju bara fortsätta hoppa!

Min ganska stukade tillit till min häst blev ganska mycket reparerad idag.

Senare, när hon fick stå i skötspiltan medan jag mockade boxen ordentligt, visade hon på märkliga divalater. Hon stod där och pep och pep (dinosaurievrålet fast med inomhusröst) därför att Lars – ponnyn i boxen intill – TITTADE på henne.

Va? Jag!? Näää, jag har inte pipit åt nån ponny? Jag bara står här. Helt galet oskyldig, faktiskt?

Jag tror hon var rätt nöjd med sig själv. Jag tror hon tyckte att hon just hade gått en G.P.-hoppning. … Och med tanke på varifrån vi kom inför idag så kändes det lite så. En jävla stor seger.

Givetvis gick vi ut och sträckte på benen lite lätt på eftermiddagen också.
Söta, fina häst!

Leave a Reply