Höstens stora tävling (Höst 2018, WE-tävling 30 september)

Donna och jag har haft rätt stora problem ett tag nu – sedan början av maj ungefär. Hon har sagt “jag vill inte göra något du ber mig om” och jag har exakt noll och inget självförtroende som ryttare, så … Ja, det har liksom inte blivit nånting vettigt av nånting, direkt. Det har känts som om det enda jag lyckas med är att göra livet surt för min häst, och jag har funderat (och funderar) på om jag helt ska sluta rida. För Donnas skull, om inte annat. 😔

Så att, ja. Där befinner vi oss, i största allmänhet. Så sent som i tisdags, när jag tagit fram bommar för lite bom-galoppträning, hade vi flera diskussioner/förhandlingar om huruvida vi ens kunde gå från skritt till trav. Jag grät inombords men kämpade vidare tills vi åtminstone kunde trava över tre bommar i följd, typ.

Att mitt i allt detta elände vara med på en tävling, hur dumt i huvudet låter inte det? 🙈

En fördel med tävling – hästen blir tvättad och utrustningen putsad …

Det är faktiskt riktigt dumt i huvudet, om man skulle åka iväg någonstans och vara med och tävla för att vinna. Det hade varit ren och skär idioti för oss i nuläget.

Nu var det ju lite speciellt det här, med en stor och rolig tävling på hemmaplan; ett nationellt mästerskap (“Riksmästerskapet i Working Equitation”) med en öppen klass på en nivå som vi åtminstone klarar att ta oss runt. Tävlingen flyttades från vårt ridhus när vi hade en smitta i stallet, men den flyttades till “Tippen”; en utomhusbana som ligger helt perfekt till, 15 minuters skritt från vårt stall.

Alltså kom jag fram till att jag trots alla våra problem inte skulle avanmäla oss.

Jag var fruktansvärt nervös inför tävlingen. Tre saker gnagde och gnagde på mig inifrån.

  • Först: Att vi måste hoppa över ett hinder på banan. Jag är faktiskt jätterädd att Donna ska bli lite överdrivet glad och bocka efter hoppet, vilket i princip garanterar att jag åker i backen, vilket i princip garanterar att jag får ännu en kroppsdel med kronisk smärta som aldrig blir sig lik igen. Jag vill inte riktigt det. Alltså – jätterädd. 😱
  • Sedan: Att vi inte skulle fixa själva tävlingsplatsen, och väder och vind. Vi är inte superstabila i skogen, Donna och jag, särskilt inte om det är blåsigt. Inledningsvis tänkte jag att vi aldrig ens skulle kunna ta oss till och från Tippen, men efterhand började det visa sig att vi var så få i klassen så att vi garanterat skulle kunna göra sällskap med vårt andra hemmaekipage. Jag var fortfarande ganska orolig över hur vi sedan skulle hantera själva tävlingsplatsen – om vi skulle klara att uppnå såpass mycket lugn och avslappning så att det alls skulle gå att rida (och inte bara “kriga”). 😳
  • Sist, men verkligen inte minst: Att jag skulle fortsätta misslyckas med att få Donna att vilja gå fram för skänkeln – att hon skulle fortsätta säga att jag är det sämsta som har hänt sen böldpesten – att vi plötsligt inte skulle röra oss ur fläcken efter att vi stannat för något av hindren på banan. Jag var helt enkelt väldigt, väldigt rädd att det skulle visa sig att det här med att rida Donna är helt kört för mig, för tid och evighet, amen. Att jag skulle få sitta av inne på banan, leda ut henne, och ge upp för gott.😲
Min lugna, sansade, gamla, pensionerade ridskolehäst… 🙄

Jag har helt enkelt haft ett skojigt litet helvete. Inombords.

Men, men, men. Jag avanmälde oss som sagt aldrig, och nu var det dags. Klockan 8 hade vi kommit överens om att vi skulle rida från stallet, tillsammans med Clara på Alice, och Hanna till fots. Alice är Donnas hagkompis, så de hör liksom till samma “miniflock”, så att gå med henne i skogen är verkligen mycket lättare än att gå själv. Trots detta ville jag gärna att Hanna gick med oss också. Jag har varit med om att Donna säger “jag vänder och går hem” även om vi går efter en annan häst, och jag kände inte riktigt att jag skulle hantera det jättebra just på väg till en tävling. 😉

En bit på vägen gick Hanna på den asfaltsväg som löper ganska nära längs med ridstigen, eftersom hon har lite ont i foten hon med. Ridstigen är ganska väldigt kuperad, vilket inte är optimalt för trasiga (eller snarare läkande) fötter. För det mesta kunde vi ändå se varandra. 😊

Rosa syns bra! Orange börjar smälta in i skogens egna färger så här års …
Foto: Hanna Johansson

När vi kom ungefär till gränsen av Tippen stannade Donna. Alice fortsatte gå, men det struntade Donna i. Hon hade, genom träden, fått syn på SAKER. Det fanns en massa färgglada saker på banan, en massa folk, en massa ljud, och eftersom vi stod en bit bort kunde vi inte se något av det riktigt ordentligt, vilket förstås gör det lite extra läskigt. (Hästlogik.) Medan Donna stod där och spanade kom Hanna fram till oss (stig och asfaltsväg möts ungefär där), och efter att vi båda fnissat lite åt hesten frågade Hanna henne om hon kunde tänka sig att gå vidare. Donnas lilla fokusbubbla sprack, hon upptäckte att det fanns en massa saker att inte vara rädd för, och ryckte på axlarna åt det hela och så kunde vi gå vidare in på anläggningen. (Sen fick vi stanna en gång till på det sättet, när vi kom runt ett hörn och hon såg att det fanns transporter och grejer på parkeringen – den brukar nämligen i normala fall vara en ridbana.)

Jag satt av, och Hanna, Donna och jag gick runt på området och spanade så gott det gick på alla konstigheter (utan att gå där man inte fick gå). Det fungerade bra, Donna verkade bli lugnare och lugnare, och tyckte ganska snart att det var mer spännande att spana ut mot skogen än mot själva banan. Efter en stund lämnade jag Donna i Hannas mycket kompetenta händer, för att själv gå banan och sedan uppsöka toaletten. Jag passade på att fråga domaren vad som skulle hända om jag prövade att rida lätt i traven under transportsträckorna (eftersom min ömma, stela ländrygg gör att min sits är ganska tråkig i nedsutten trav). Svaret var att man blir utesluten. 😑

Vaken, men lugn.

Nu var ju mitt absoluta grundmål med den här tävlingen, redan när jag anmälde mig, att inte göra något som man blir utesluten för. I april gjorde jag nämligen en miss som borde ha lett till uteslutning (men domaren var snäll och lät oss få en nolla istället), så den här gången ville jag inte klanta mig på det sättet igen. Med andra ord var lättridning tyvärr inte ett alternativ, om jag kunde undvika det. Framridningsfokus skulle alltså få ligga en hel del på att mjuka upp mig själv såpass så vi skulle kunna ta oss runt. Tjoho. 🤔🤨

Till slut var jag redo att sitta upp, så jag hittade min häst som gick runt och åt gräs och tyckte att livet var ganska så jäkla TOPPEN, satt upp och red mot framridningen. “Tjoho!”, sa Donna, och började på eget bevåg trava så snart vi passerade grinden. Jag kände hur ett stort invändigt leende började skringa de värsta orosmolnen, och blev omedelbart tacksam över min underliga, underbara lilla häst som kan visa sig vara så himla duktig och skojig, när jag inte ens vågar ha förväntningar om att vi ska lyckas ta oss fram… 😍

Nöjd och glad ryttare, och nöjd häst. 🙂 (Jag tror att hon kanske försöker flörta till sig godis från Hanna?) 😘
Foto: Hanna Johansson

Det första jag sa till Hanna efter att jag tagit ett par enkla travvolter var att “det finns risk att jag blir hård i handen, om något”. Så framridningsfokuset skiftade igen, nu till att försöka hitta lite lyhördhet hos Donna utan att behöva rida hårt. Lyckligtvis var hon faktiskt inte springig, bara energisk och glad, och hon ville gärna lyssna på mina förslag och försöka göra det jag bad om. Förbättringen mot hur vi haft det de senaste fem månaderna var många hundratals procent. Jag var lycklig, så lycklig, och det innan vi ens hade varit inne på tävlingsbanan. 😃

Jaja, man kan inte bara glassa runt på en framridning och må bra, man ska visst rida banan också? Vi kom in, red runt och tittade på en del saker som jag trodde kunde vara tittiga, och fick startsignal. Hinder nummer 1: Repgrind, och – japp, där sket det sig. 🤷 Den har fungerat , så bra på träning på sista tiden, men nu, när vi kommit igenom grinden, fick Donna syn på en massa människor på andra sidan staketet, och blev helt fascinerad. Hon älskar människor. ❤️ Hon ville gå och hälsa på dem! Kolla om de hade godis, och sådär, liksom?

Precis typ här får hon syn på den mysiga flocken med människor. 😉
Foto: Britta Göthberg

Jag ville backa, så att jag kunde hänga ifrån mig repet igen.

“Jaja, jag backar”, sa Donna, och backade rätt ut från grinden – precis som på tävlingen i april. Det här läget är himla svårt för oss att reparera – särskilt när Donna lyssnar på mig med 5% av sin koncentration och står och längtar till något annat med resterande 95%. Så, ja, jag fick så småningom släppa repet, ta en nolla, och fortsätta.

På ett sätt var det här väldigt bra för oss, för från och med det fallerandet hade jag inga skäl att försöka rida för poäng. Jag struntade i form, takt och tempo, och försökte bara störa Donna så lite som möjligt i min nedsuttna trav samtidigt som vi skulle klara hindren ändå.

På tjuren lärde jag mig en ny sak – något som aldrig hänt på träning. Vi låg lite för långt åt vänster, men jag kunde fortfarande nå ringen med lansen, och träffade rätt. Sen kunde jag inte höja lansen … eftersom bakdelen av den var ovanför bakdelen på Donna. 🤣 Spetsen stannade nere och ringen gled av. Hupp!

När vi kom till tunnan där lansen ska placeras sa Donna att hörnet var läskigt. Jag förstod aldrig varför, men det kan ha varit en reklamskylt som satt på staketet utanför? Hon bröt av, och jag lät henne skritta hellre än att bråka om det – det hade kunnat leda till större missar, liksom. 😝

Efter muggflytten tyckte Donna att det var dags att galoppera, men det var det inte. En sån miss har jag i dagsläget verkligen inget emot, det är enbart roligt att hon vill lite mer. 😉

Hopphindret tog jag det väldigt lugnt mot. Jag “visade det” ganska sent för Donna, så att hon inte skulle hinna hetsa upp sig alltför mycket över det. Protokollet nämner “dålig bjudning”, och återigen har jag inget emot det, för det var min ridning. Bjudningen fanns, jag lät henne bara inte hinna bygga upp särskilt mycket av den varan (allt för att minska risken för bockningar efteråt). Hon hade inga som helst tendenser till bus efter skuttet, utan fortsatte bara glatt åt det håll jag styrde.

Generellt sett, tekniskt sett, var det en sämre teknikrunda än den i april. Specifikt sett, personligen sett, var den så mycket bättre, därför att vi jobbade utifrån heeeeelt, helt andra premisser den här gången. Den hästen jag satt på nu hade jag till exempel inte ridit på fem månader, kändes det som. Min ridning på själva hindren var lite bättre, men jag känner inte Donna så bra för tillfället, och ställde därför just inga krav på henne.

Speedrundan därefter kändes riktigt bra. Jag drev inte mycket, bromsade en del (för att slippa bromsa tvärare in mot vissa hinder), och försökte snarare bara rida lite tajtare vägar utan att bryta flytet alltför mycket. Jag hade ju inget vettigt skäl att försöka hetsa fram henne på bekostnad av ridkänslan, eftersom vi redan hade en nolla med från teknikrundan. Så vi puttrade runt, Donna lyssnade jättebra, och gjorde det jag bad om, med öronen framåt. 👍🌟

I speedrundan satte vi ringen som man ska. 😀
Foto: H Nordquist eller F Winter

Lugnt och fint tog vi oss runt, och jag försökte mest undvika att vara i vägen för min häst. Även denna runda hoppade hon hindret utan några som helst “varningstecken” efteråt. Lugn och fin, och glad. 🙂


(Video: Speedrundan, filmad av Hanna Johansson)


(Video: Speedrundan, filmad av Anna-Karin Stolt)

Efteråt stannade vi kvar och såg juniorernas klass, eftersom de red samma bana som vi. Det var som två klasser som var en genemsam klass… Donna stod mest och halvsov vid staketet ihop med lite människor – så hon fick ju som hon ville när det passade sig lite bättre. 😉 Vi tittade på prisutdelningen också, och red sedan hem igen. Donna gick så fort, så fort, hemåt. Jag fick stanna och rygga några gånger, dels för att få henne att lyssna på mig igen, dels för att Alice skulle hinna ikapp oss lite. Hem hade vi uppenbarligen kommit utan sällskap också – Donna själv hade inte en tanke på att kolla om ponnyn hängde med. 😝

Alice och Donna, ett lite omaka par men kompisar ändå 😉

Efter lite mat fick de komma ut i hagen, och så var aktiviteterna slut för dagen.

Donna och jag kom delad femma, vilket låter lite bättre än delad sistaplats. 😉 Poängen var inget vidare, och vi var osnabbast i speeden också.

Jag är ändå nöjd. Donna visade att hon kan acceptera mig på ryggen, och att hon kan ha arbetsvilja trots att det är jag som rider. Jag klantade inte till något hinder helt totalt ändå, vi hade trevligt tillsammans. Donna hade öronen framåt, tvekade inte en enda gång på om hon skulle gå fram för skänkeln, och lyssnade på allt jag hade att säga (utom vid repgrinden). Vi klarade av att tävla på Tippen, något jag aldrig gjort förut (vi brukar faktiskt inte ens rida där alls, jag brukar tycka att det är bättre att vi promenerar i skogen om vi ändå har lyckats ta oss ut i Utomhuset). Och jag lärde mig något nytt om tjuren och lansen! 😜🤔😁

Och framförallt: Jag älskar min häst och har varit så olycklig över att hon har verkat vilja avsluta vårt samarbete i jobbsammanhang, så bara den lilla grejen att vi kunde rida tillsammans med glädje och samverkan igen kändes så himla bra.

Så. Himla. Bra. 💖

Leave a Reply