Hejsan, tjuren! (Vår 2018, dag 86)

Påskafton. Vad gör man på en påskafton?

Tränar WE för Johanna, såklart!

Jag hade kollat, dubbelkollat, och trippelkollat när vi skulle rida. Klockan 16. Bra, bra. Hjälpte till att bygga fram banan, puttrade runt i allmänhet, ryktade Donna lite, och så. När jag skulle börja göra oss i ordning kom Clara förbi boxen och sa “Ummm, du ska rida nu…”

Jag hade kollat JETENOGA … på fel datum. 🤣

Hej och hå.

Fort på med grejer och rätt ut till paddocken. De andra hade under tiden tränat med saker som deras ponnyer var lite rädda för. Lansen, till exempel.

Vi gick in och gick förbi tjuren, först på sex meters avstånd, sen tre, sen gick vi fram till den. Donna fnorkade lite försiktigt, nosade på den, puttade den med mulen, och fick beröm och godis. Vi gick iväg en bit, och gick sen fram till den på andra sidan. Donna puttade genast på den och sa “Så, godis nu, tack!”

Så dramatisk var den grejen.

Väldigt läskig grej för en del hästar. Helt okej för andra. Fin är den hursomhelst. 😊

Vi fick prova lite olika övningar. Två tunnor (som tre tunnor fast en färre 😉), fållan (utan något särskilt läskigt i mitten), flytta muggen, grinden, och så lansen.

Johanna räckte mig lansen (ett kanske 2,5 meter långt kvastskaft) medan jag satt på Donna. “Det här är nog inget problem”, sa hon först. Det var det verkligen inte! Innan vi försökte gå nånstans testade jag att vifta med änden runt Donnas huvud, på båda sidor. Sen la jag den mellan öronen på henne. Hon stod still och suckade på sin höjd litegrann. “Ja, ja. Matte och hennes stolligheter.” Och så var det bra med det.

Vi fick rida runt vid tjuren, och testa att lyfta upp lansen ur tunnan och ställa ner den däri, innan vi försökte att även fånga ringen. Pinnen är ganska lång. Jag “bonkar till” Donna med den lite här och där, då och då. Hon bryr sig exakt inte ett dugg. Strålande häst! 🌟

Det finns mycket kvar att träna på, särskilt för mig. Lyckligtvis skulle vi träna mer nästa dag också, fast då inne i ridhuset.

Efteråt skrittade vi ut en pyttekort bit. Donna fick syn på våra ponnykollegor som gick en bit framför oss, och fick väldigt bråttom i skritten – hon tyckte att vi skulle följas åt på skogspromenaaaaad!

Fast de skulle ju bara hem till sig…

“Kom igen, matte! Vi hinner ikapp dem!”

Fin dag trots min tidsmiss. Donna hade kul och jag hade ännu roligare. 😁

Leave a Reply