42 (Vår 2018, dag 80)

Min födelsedag! Ensam hemma, så det var ju ett ypperligt tillfälle att tillbringa typ hela dagen i stallet. 😊

Det pågick hopptävling. En annan klubb arrangerade, fast de har ingen lokaaaaal, så de hyrde in sig hos oss. Alltså behövde inte vi funktionära. (Skönt, även om det är kul att vara funktionär.)

Ridbanorna var upptagna hela eftermiddagen på grund av tävlingen, så jag tänkte att vi på något sätt skulle göra något i skogen.

Vädret var bra.

För bra? 🤔

Donna placerar sig strategiskt med högersidan i skuggan. Hmm…
Jag: “Donna? Vill du visa höger sida för kameran?”
Donna: “Näääähähähaha!” 🤭
Jag var säker på att den svarta nederkanten brukar gå runt hela täcket. 🤔
Jamen just det! såg den hemliga högersidan ut! 🤣

Japp. Vädret var såpass fint så att Donna faktiskt varit tvungen att lerbada! Så kan det gå. Vi måste ta in med träns (tävlingsplats), så jag fick tränsa rätt över all lera, hur fel det än kändes. 😝

Bättre födelsedagsöverraskning: Karina kom med kaffe och kladdkaka medan jag satt i solen och laddade för att ge mig på lermonstret. Så gott! 😋

Vi kom överens om att gå ut i skogen lite senare, tillsammans med Trolle och Christina. Väglaget såg hemskt lurigt ut – det såg ut att vara blankis på precis alla skogsstigar/-vägar. Jag funderade kort på att ändå försöka rida, men insåg snart att jag i så fall skulle hoppa av ganska direkt när det såg för halt ut. Bättre att gå, alltså. 😊

Vi vandrade iväg med Trolle i täten. Det som såg ut som blankis var faktiskt ganska poröst, och både jag och Donna hade jättebra väggrepp. Jaja. Det är nyttigt att träna på att gå också. Donna har redan – efter bara några gångers träning inne i ridhuset – blivit mycket bättre på att ha uppmärksamhet på vad jag “säger” och gör. Istället för att behöva bromsa hela tiden (som senast) kunde jag säga till någon gång ibland.

Efter första backen lyfte Donna plötsligt på huvudet och tog några travsteg. Vi blev alla (inklusive Donna) förvånade, och Christina tittade bakåt. Det stod ett rådjur i skogen rätt nära Donna, så det var väl inte underligt att hon blev lite överraskad där. Ingen av oss andra hade ens märkt det. 😛

Efter raksträckan kom vi ut på asfalt och kunde konstatera att båda hästarna hade styltor i framhovarna. Nu skulle vi ju inom några steg nå mjukare underlag igen, så vi ignorerade det. På den efterföljande lilla grusvägen tog Donna plötsligt en till synes omotiverad galoppvolt runt mig, och blev sedan omedelbart lika lugn som vanligt igen. Jag vet fortfarande inte varför hon gjorde så, men styltorna försvann, så det var ju bra. 😉

Svårt att gå och fota samtidigt. I födelsedagspresent åt mig själv (för lite av födelsedagspengarna jag fick) har jag beställt en liten kamera som jag hoppas ska gå att ha på hjälmen medan jag är ute. 😀🎥

Resten av vägen var helt fri från incidenter, och vi tyckte alla att det var en görskön syssla att puttra runt ute sådär kravlöst. 😊

Så vi stannade för att fota.
Donna: Åh! Om du tar fram kameran kan väl jag få nosa lite!?
Jag: Jaa, nu får du det!
Spännande snö, var det visst.

Tillbaka på stallplanen såg vi att tävlingen inte var riktigt slut än. Några få ekipage var kvar, och vi stod i solen och tittade på dem ett tag.

Promenadsällskapet solade sig lite

Trolle var intresserad av vad som pågick.

Och vi solade oss också!

Donna var mer sömnig och dåsig.

Till slut kom hon på att hon var hungrig och föreslog att vi skulle gå in. Så det gjorde vi. Mat är viktiga grejer!

Hämta ut paket och sen avsluta dagen med en numera främmande fågel – en kall öl på 7ans! 😋🍺

Det var en bra födelsedag, med alldeles lagom mycket umgänge med folk, och med Hesten. Hon var dessutom lite extra snäll och rar. Antagligen för att jag aldrig kom dragandes med sadeln… 😉

Leave a Reply