WE i regnet! (Vår 2018, dag 78)

Fredag! Det är oftast en ganska bra riddag, för att manegen är lagom ledig på kvällen. Vid niosnåret brukar vi vara någonstans mellan 1 och 3 ekipage som vill jobba därinne.

Nu är det ju sådär att jag, med glimten i ögat och prestigelöst och för skojs skull, har anmält Donna och mig till en WE-tävling den 8 april. Nivå LB (för att det var den lägsta nivån som fanns). Den ska hållas av oss (GFRK), hos oss, så jag känner att det är ett strålande tillfälle att känna på vad tusan en sån tävling innebär.

Men.

Det kanske blir roligare om vi har en sportmössa att klara åtminstone några av hindren som ingår i banan…

Vi är ganska rejält nybörjare. Några hinder har vi provat på. De flesta inte alls. Ett av de hinder vi har provat (GRINDEN) har vi exempelvis aldrig riktigt haft tid eller kunskap att verkligen lyckas med.

Resten får vi ta som det kommer. Nästa helg (påskhelgen) är det träning igen, så då får vi förhoppningsvis räta ut några fler frågetecken.

Det är ganska ordentligt mycket bara “TUT TUT NU KÖR VI” i min inställning till den där tävlingen. Jag räknar kallt med att det kommer att vara skitroligt hur som helst. 😁

Men Grinden, så. Den har vi varit snubblande nära att klara, och förra fredagen fixade Donna och Hanna den, medan jag stod bredvid och upprepade ungefär ordagrant vad Johanna sa på senaste WE-träningen. Så NU var det baske mig dags att jag klarade det också, med eminent hjelp från min hest, tänkte jag.

Jag preppade Donna och mig, väntade till niosnåret och gick strax innan in och byggde fram tre hinder: Grinden, en kort Korridor och sen ett par bommar som jag tänkte att vi kunde tvära lite emellan – det hindret har vi aldrig tränat på, men jag har ju ögon i huvudet, så jag kan läsa bilagor till tävlingsreglementet och så… Sen tränsade jag Donna och gick in.

Donna, med den lilla korridoren i bakgrunden

Därinne stod Arne. Han tittade förbryllad på oss och berättade att han blivit ombedd att köra en runda med bevattningen (den är trasig och behöver manuellt överseende) precis just nu.

Fan.

Jag tänkte så snabbt jag kunde, och så kom vi överens om att Donna och jag kunde jobba i en halvtimme, och så kunde han köra bevattningen i de andra delarna av ridhuset så länge. En kompromiss som funkade för mig, och jag hoppas att Arne inte blev alltför försenad och ledsen. (Vad är väl en fredagskväll? 😛 )

Medan jag la i en högre växel för att hinna med planen, tänkte jag att det här faktiskt var riktigt bra för oss, för vi skulle få chansen att prova på att rida hindren samtidigt som konstigheter hände runtom. Framförallt såg jag lite fram emot det ögonblick då läckaget (trasig bevattning, nämnde jag väl?) skulle dra igång och hamra ner på plastpallen som var placerad nedanför. Det borde få Donna att hoppa till, och ge mig en chans att träna på kommunikation trots överraskning, men i trygg miljö! Superbra!

Sprinklarna började regna i andra halvan av ridhuset, medan vi värmde upp och jobbade lite lätt med de två enklare hindren.

Efter en stund tyckte jag att vi var redo att prova grinden. Det började helt okej, men efter att ha gått igenom kunde vi bara backa snett åt fel håll. Så där satt jag, med ett sträckt rep i höger hand, några meter från målet, och insåg att vi aldrig skulle klara att hamna rätt. Jag hade två alternativ: släpp repet (kliv av, rätta till, sitt upp), eller rid runt och kom tillbaka till början. Donna HATAR när man sitter av och upp igen. Det visar på dålig moral och ryggradslöshet enligt henne, tror jag, och sånt har hon inget tålamod med. 🤔

Så vi red runt. Efteråt kom jag på att vi gjorde det med enhandsfattning för att det var säkrare så. Avancerat! 😂

Tog en travvolt för att skölja ur hjärnan.

Sen satte vi den jäkeln!

Och igen. (Efter att ha gjort annat en stund.)

På väg mot tredje försöket började bevattningen glitcha. Arne ropade åt mig, så jag var beredd och saktade in. Vattnet forsade utan förvarning ner på plastpallen med ett konstigt dånande ljud. Donna sa “Hallå matte, din trögskalle, varför såsar vi här? Vi har en grind att gå igenom!”

Och så var det med den miljöträningen. 🙄 Hästjäkeln brydde sig ju inte alls!

Sen började det regna på oss också (en liten stund bara, innan Arne hann stänga av). Det berörde henne inte heller.

Bildbevis på avklarad grind (och en Donna som är väldigt stolt över sin arbetsinsats, med rätta!)

Donna är … En personlighet. När hon gillar det man sysslar med ger hon allt. Annars … Not so much. 😊

Jag blev i alla fall ÄNNU en gång påmind om hur meningslöst det är att vara alltför förberedd på att hästen ska reagera med rädsla för något. Det är alltid det man minst anar som orsakar ett skutt. Sånt man själv tycker borde vara läskigt är aldrig det. 🤣

Och det där med tävlingen? Tja. Vi ligger fortfarande i kategorin “förhoppningsvis kommer publiken åtminstone att ha roligt åt våra tokiga försök”, men kanske, kanske, kan vi åtminstone ta oss igenom grinden. 😁

Leave a Reply