Hon är tillbaka! (Vår 2018, dag 59)

Söndag, och vi skulle få besök av vår medryttare Hanna, vars brutna fot börjar bli bättre.

Först skulle hesten in, och sedan gick jag ut och mockade i hagen. Denna helg var det lättast att göra det i den ordningen, för ridskolehästarna fick inte komma ut i just vår hage (eftersom den är hyfsat isig, och de inte är broddade). Bitvis var det omöjligt att få loss det djupfrysta bajset, men i andra delar av hagen funkade det bättre, och jag fick ihop två fulla kärror innan jag tyckte att jag gjort allt jag kunde.

Det här var ett av de mer omöjliga områdena 😑

Hanna kom ut dit efter ett tag och underhöll mig. 🤗

Sen fick hon rykta Donna medan jag mockade i boxen. Det är omöjligt att mocka med Donna i boxen, hon är alldeles för stor (och klantig) för att man ska kunna jobba runt henne.

Efter det var det dags att rida. Första gången på tre månader, för Hannas del!

Donna var nöjd över återseendet. 😊
Hanna hade dessutom med sig benskydd som annars bara ligger hemma hos henne – de passade fint!

Donna var en gnutta konfunderad över att vi hade en marscherande skog uppe på läktaren. Alltså – flitigt folk flyttade växter som hade använts under dagens Pay and Jump. Man får faktiskt hålla med om att det var en lite märklig grej, för det är inte ofta vi har små, prasslande enter i ridhuset. 😄

En förbryllad Donna (och växterna uppe till höger i bild)

De jobbade fint i skritten. Hanna lyckades minimera skänkelanvändandet tack vare att foten gjorde ont. Smart grej, Donna var nöjd. 😉

Donna var glad över att ha Hanna tillbaka. 😊

De jobbade på en stund, och vi kunde konstatera att Hanna får samma problem som jag: Vänsterhanden vandrar gärna iväg på egna äventyr. Vi börjar misstänka att något i Donnas rörelsemönster inbjuder till detta… 🤔


Videosnutt med vänstersväng

Jag följde efter dem mest hela tiden…

Hanna satt rakt och bra. 😎

… I alla fall medan de skrittade. 😜


Video: Undrar om de kände sig förföljda?

Sedan travade de lite, nedsuttet, och efter det red jag en stund, åtminstone tillräckligt länge för att det med säkerhet skulle finnas mat serverad i stallet när vi återvände dit. 😉

Det är en bit kvar innan Hanna är sig lik, förstås, men såååå kul att finaste hesten kan jobba lite med finaste medryttaren igen! Woohoo!!!

Leave a Reply