Ta befälet! (Vår 2017, dag 20)

Det har varit ett långt juluppehåll från ridträningen – senast det begav sig var på Lucia. Nu var det i alla fall äntligen dags igen.

Donna blev glad när jag dök upp, och när hon så småningom fick påbörja sin lunch lite tidigt blev hon bara ännu gladare. Hon var så nöjd med livet så att hon helt glömde protestera när jag sadlade. Sånt gillar vi.

Redo för sadling, tycker jag.
Redo att fortsätta äta, tycker Donna.

Vi värmde upp lite, tills Kajsa kom, och sen pratade jag med henne en stund, vilket resulterade i att hon promenerade runt med oss ett tag och hjälpte till med det där superknepiga: Gå rakt fram.

Sen fick jag jobba med svängar – att “tala” tydligare till Donna. Hur jag rider just nu är lite:
Jag: Donna, skulle vi kunna…”
Donna: Kunna vadå?
Jag: Tjaaa … Du vet …
Donna: Eeeh, nej. Jag vet inte?
Jag: Nämen, du vet, du kan väl göra det på rätt sätt, snälla?
Donna: GÖRA VADÅ!?
Jag: Förlåt…

Jag mumlar liksom något halvhjärtat, och Donna väntar snällt på att få höra vad jag vill, egentligen. Inte konstigt att hon saktar in hela tiden.

Vi jobbade på det, och jag fick med mig som hemläxa att våga rida med mer självförtroende. Det är inte absurda grejer jag vill få Donna att göra, och min ridkunskap räcker faktiskt för att göra det jag vill, bara jag litar på det och slutar att hela tiden be Donna, dressyrdomare, tränare, och fan och hans moster om ursäkt för att jag rider dåligt. Jag vet ju vad jag vill och ungefär hur, nu måste jag börja bete mig så att hästen också kan tro på det.

“Ha bättre självförtroende” och även “du får bli lite mer stresstålig” är goda råd, men inte precis något som faller sig helt naturligt för mig just nu. Men jag får bita ihop och åtminstone fejka det trovärdigt medan vi rider, för min stackars hästs skull. Det är verkligen inte schysst att låta henne, med sin valnötsstora hjärna (En artikel om hästhjärnan och dess storlek(ar)), försöka ta hand om tankeverksamheten på ridbanan. Hon har fullt upp med att tänka på mat och godis, och hålla reda på fyra ben förutom att dessutom balansera en kluns på ryggen. 😛

Så, så får det bli! Från och med nu tycker jag alltså att jag rider dugligt för min nivå. (Om jag upprepar det många gånger kommer jag att tro på det.)

Bra träningspass! Fort iväg till jobbet. Somnade till vid datorn – lyckligtvis inte länge – och sen fort tillbaka till stallet… 😌

Nu gick det inte så fort, kollektivtrafiken motarbetade mig. 😛 Alltså var boxen inte mockad när vi tog in hästarna. Det gjorde inte så mycket, för det passar ganska bra att parkera Donna i spolspiltan, applicera Hibiscrub på problemområdena på hennes ben, och sedan mocka medan hon står där, eftersom det ska verka en stund och sedan sköljas bort.

Donna var ovanligt stökig där. Trampade lite, då och då. Hon var ju faktiskt hungrig!

Mycket händer runtomkring! Donna lyckas ändå få kontakt över alltihop: “Matte! Hämta mig till boxen! Jag svälter ihjääääl!”

Till slut stod hon, nöjd, i sin box, och jag kunde ägna resten av kvällen åt att ta hand om utrustningen från tidigare under dagen, städa lite i torkrummet, ordna mat åt hästen, brodda ur hästskorna, och allt annat runtomkringjobb.

Allt som allt en bra dag. 👍

Leave a Reply