Hejdå, pokalen! (Höst 2017, dag 95)

Med december kommer klubbmästerskapstiderna på GFRK. Först ut – dressyr, söndagen den 5 december. Självklart skulle vi vara med på det! 😄

Förra året vann vi ju KM för privathäst, rätt så otippat. Alltså har den stora, fina pokalen fått bo hemma hos mig i ett år. (Under lördagen fick den hänga på Donnas boxdörr – rättvis fördelning.) Nu kände jag inte direkt att den fanns inom räckhåll i år, så oense som jag är med min rygg, mest, men även med Donna. Men vad tusan, klart man ska vara med, och försöka göra sitt bästa, och så vidare. 👍

Dagen innan grubblade jag lite över vilken färg vi skulle ha på munderingen. Eftersom ridskolehästarna ska gå med benskydd får även vi ha det, så då kan man passa på och vara lite extra färgkoordinerade. Frågan var om jag skulle välja grått eller orange… Det ena snyggt och stilrent, det andra snyggt men lite lattjolajban.

Eftersom vi startade sist av alla LC-ekipage tänkte jag att domaren kanske är lite uttråkad vid det laget – vi skojar till det istället! 😎

Man måste faktiskt inte ha vitt på dressyrtävling! 😁

Tillbaka till söndag morgon, då. Donna var på mysigt humör: blev gärna inhämtad från hagen och skötte sig sedan exemplariskt i skötspiltan. Den här gången hade jag funktionärsjobb efter min ritt, så det var lite mindre stressigt än vanligt, trots att Hanna med sin brutna fot inte kunde vara med. Både Donna och jag uppskattar stressfritt. Mer mys, så.

Vi skrittade så småningom fram inne i ridhuset, för jag missade – trots stressfriheten – lite i tidsplanen och inledande uteskritt fick utebli. 😛

Framridningen gick sådär. Vi var väldigt oeniga om det där med att man ska gå framåt, och arbeta, och sånt. Lite senare var vi även oeniga om vad mina galoppfattningar betyder. Donna tyckte att alla betydde vänster galopp. Det gjorde de inte… Men, men.

Uppvärmning. Oense om nödvändigheten av att gå framåt.
Foto: Elisabeth Warberg

Vi hann förhandla oss fram till en halvdan nivå innan det var dags att gå in på banan. Vi var exempelvis överens om att man kan börja trava när jag säger så, och vi upptäckte att vi visst det kan fatta höger galopp. Med lite tur, i alla fall… Vi kom däremot aldrig fram till att man kan röra lite mer på sig när matte skänklar på. Och huruvida man skulle sparka mot skänkeln eller inte var vi mitt uppe i diskussionerna kring.

Så kan det vara.

Jag sneglar på Donna, Donna sneglar på kameran
Foto: Elisabeth Warberg

Jaja. In på banan. Brum, brum. Eller snarare puttputtputt. Iiiiingen framåtanda i traven. Nä, men det visste jag ju nästan skulle hända, så jag försökte istället göra det bästa av eländet – sitta fint, rida rätt, köra väldigt noggranna vägar. Sånt där man har tid med när man rör sig i slowmotion, helt enkelt. När vi kom till galoppmomenten gick allt bra, det är ju skoj, tycker Donna, och jag kan vara mycket mer följsam i sitsen.

När vi var klara ropade domaren fram mig till balkongen, för hon ville ställa en fråga. Jag hade ju en aning om vad hon undrade över, men tyckte att exakt det hon frågade var väldigt bra. Först sa hon något om fin häst, och så, sen…

Domaren: Jo, det här med traven.
Jag: Jaaa…
Domaren: Är det hon eller du?

Så fick jag chansen att förklara att det sitter i min rygg, att min sits blir stel av ländryggsproblemen, och så vidare. Himla kul att få en chans att förklara att det faktiskt är så att hesten egentligen kan trava. 😊

Sen gick vi tillbaka till framridningen och travade av, och Donna bjöd som alltid då på energisk, luftig, glad trav… Men då rider ju jag lättridning. Det gör skillnaden.

Alla glada medaljörer och rosettvinnare 😊
Foto: Elisabeth Warberg

Efter avskrittning (med låtsaspaniksken på den glashala träbron – korkade häst) och mingel ställde jag in Donna och gick upp för att hämta protokollet. Det kändes som en 65%-ig ritt igen, och jag hade redan funnit mig i att vi inte skulle ro hem pokalen i år.

Så var det också. Efter fyra ritter låg vi tvåa, för vi hade ändå fått 67,167% (noggrannhet lönar sig när bjudningen fallerar lite). Två ritter var kvar, men de skulle köra MsvC och startade sist på dagen.

Jag intog min funktionärspost som skrivare åt domaren. Himla kul – vi hann också prata lite mer om “det där med traven” i lite pauser som uppstod.

Till slut stod det klart att vår poäng höll, vi blev tvåa totalt (eller “första förlorare”) och det kändes ändå som en liten vinst, personligen.

Posera med rosett, utan grimma? Hmmm… Problemlösning! 🤣

Helt klart är att vi hör hemma på LC-nivån just nu, i alla fall. Och helt klart är också att det här med nedsutten trav är ett riktigt problem för mig just nu. Får se vad vi kan göra åt det!

Tjuuuusigt… 😆

Efter att allt var klart fick det bli lite mys med hesten. Hon är ganska gosig så länge man gosar på rätt sätt. Helt på hennes villkor, sådär. Det kan jag leva med, även om jag ibland stjäl en kram när hon minst anar det. 😉

Ingen pokal. 😭 😉
Jag är rätt glad över den fina silvermedaljen ändå, faktiskt. 😊

Det var det. Nästa större grej blir att försöka få lite ordning på hoppandet, och vara med på KM i hoppning nästa söndag. Där är vi verkligen bara med som “utfyllnad av startfältet”, för att det är roligt att hoppa bana. I alla fall om man får Donna med på noterna. Det kan gå precis hur som helst med det… 🤔

Idag var hon duktig, och nu får det bli några dagar med (aktiv) vila under kommande vecka, för jag tycker hennes gallor på bakbenen börjar bli lite hårdare igen. Det är ju inte så skojigt.

Leave a Reply