Pay and (Fall Off and) Jump (Höst 2017, dag 78)

Söndag den 12 november och dags för årets sista Pay & Jump. (I december är det en till, men den är även KM i hoppning, så det är ju en helt annan sak.)

Jag funktionärade under förmiddagen med att släppa in ponnyer från framhoppningen till banan. Det gick okej, fast jag glömde att berätta för en av deltagarna att man först är inne på banan medan den före hoppar sin runda. Dumt att räkna med att alla redan vet hur det funkar! Det löste sig ändå, och till nästa runda visste ryttaren hur det skulle gå till. 👍

Sen var det bråttom att fixa i ordning hesten och försöka hinna värma upp inför framhoppningen. Det blev mycket kortare än jag skulle ha önskat, men så är det om man envisas med att hoppa låga höjder.

Donna var på hyfsat humör ändå, och vi hoppade fram ett par språng på krysset innan jag styrde mot räcket.

“Ska jag springa längs väggen?”, frågade Donna, och jag sa “Näää, vi ska ju hoppa!”. Hm. “Hoppaaaaa!”, sa Donna, en bra bit ifrån hindret. Jag hamnade efter, men landade istället, på något vis, lite för långt fram. Jag satt framför sadeln, helt enkelt. “HAHA, nej”, sa Donna, “där ska du INTE vara”, och ruskade av sig sin konstiga ryttare. 😱😬

Jag konstaterade förvånad att jag faktiskt inte hade slagit mig alls. Inte ett dyft. Mina ljusgrå byxor var ännu en gång färgade sandbruna, men vad tusan – vi gick ut, jag satt upp, vi fick en lite senare start (sist i klassen istället), och jag hann galoppera runt en stund till så att vi var lite mer på g.

In på banan. Medan vi tittade på hästen före (som stannade precis över hinder 6 och sedan klev rakt igenom det med bakbenen medan Donna och jag förundrat tittade på), tänkte jag att “antingen är det jättebra att jag ändå försöker hoppa en bana nu, eller så är jag helt dum i huvudet. Vem vet. Nu kör vi.” 😜


(Video: En försiktig runda på 60 cm, filmat av Carola Paro.)

Jaa… Vi tog oss ju runt, det gjorde vi. Donna körde med “suga tag i hindret och sedan sakta in”, och jag var väl lite omskakad trots allt efter avtrillningen, så jag hängde mest bara med. 😝

Hinder 6, som vi ju just sett en häst kliva igenom, fick en väldigt grundlig uttittning av Donna innan hon bestämde sig för att hon ändå föredrog att hoppa över istället för igenom. Jag hamnade liiiite ur balans, och hon började med “snart bockar jag”-huvudruskningar. Jag hade ingen önskan att trilla av två gånger på samma dag, och hann faktiskt parera det där innan hon kom till fas två (bockningar). Puh!

Donna, som alltid nöjd med sig själv och sin insats

Efteråt var jag väldigt glad att jag inte hade gett upp efter markkänningen, men jag kände också att det inte på något sätt var vettigt att rida den 70-runda som jag optimistiskt hade anmält oss till. 🙄 🤣

Nån måtta får det va!

Leave a Reply