Pay & Jump med korkad ryttare (Höst 2017, dag 61)

Söndag morgon var inte kul. Redan under lördagskvällen kände jag en förkylning attackera mig och nu skulle jag funktionära på morgonen, på parkeringen, i regnet.

Lyckligtvis var vi två på den posten, och jag kontaktade Siamak, som sa att det var lugnt – han fixade det där själv tills jag hunnit få i mig lite medicin (symptomhämmande åtminstone) och lyckats samla ihop mig tillräckligt för att komma dit. Det var ju skönt ändå!

Frukost: En delikat kopp Panodil med smak av svarta vinbär. 🤒

Under parkeringspasset avvek jag en stund för att hämta in Donna från hagen, spola bort leran, och ställa henne i boxen så att hon skulle få äta lite tidig lunch och torka innan vi skulle rida. Hon protesterade inte (inte mer än mot benspolningen, men det är normalt).

“Är du lugnare idag, Donna?”
… 🤔

När det sedan var dags att göra oss i ordning för framridning fastnade jag en stund vid mitt skåp. Jag stod där med sporrarna i handen och grubblade. Dagen innan – när vi var ute och Donna blev tälträdd – hade hon varit i det närmaste explosiv (för att vara hon) och svarat på skänkeln nästan innan jag använde den. En del av mig tänkte att det var stor risk för liknande känslighet idag – och då skulle en touch med sporre lätt kunna leda till bockande hest, vilket i sin tur skulle leda till avkastad Tina. En annan del av mig tänkte att det vore jättekorkat att ändra utrustning såhär precis före banhoppning.

Första delen vann. Sporrarna fick ligga kvar i skåpet.

Den andra delen av mig hade rätt. Det blev inte bra att ta bort sporrarna. På framridningen i paddocken händer alltid mycket som är skojigt, så Donna tittade på annat och fjantade runt lite som hon ville. Utan sporrar kunde jag inte riktigt överrösta all den där andra inputen, och vi saknade rätt mycket av vår vanliga kommunikation. Dumt experiment.

Nåja, man får stå sitt kast. På framhoppningen gled Donna inåt och utåt i svängarna lite som det passade henne, men efter ett par skutt hade vi åtminstone fått till några vettiga språng.

Inne på banan blev Donna glad, och bjöd bra på hindren … Fast avsaktande. Och mina pet med skänklarna var förstås helt menlösa och meningslösa. Vi hoppade flera hinder så gott som stillastående.

Eftersom det bara var 60 centimeter höga hinder så tog vi oss ändå runt felfritt, men väldigt snart efter målgång bestämde jag att vi inte skulle försöka göra om samma sak på 70 centimeter. En dålig runda fick räcka. Och Donna hade ju, på sitt eget lilla sätt, skött sig väldigt bra. (Det är faktiskt väldigt jobbigt att hoppa stillastående! 😜)

Cassius, Donna och Ikaros
Donna ser ut att vilja hälsa på Ikaros 😊
Foto: Elisabeth Warberg

Jag fick min rosett, vilken jag strategiskt släppte ner i kistan utanför ingången till vårt stall, så att vi kunde gå ut på en kort avskrittning, ihop med två gamla ridskolekollegor. 😊

Men TITTA vilken snygg häst! 💞
Foto: Elisabeth Warberg

Jaaa… Lärorikt var det. Aldrig mer ska jag göra väsentliga utrustningsändringar sådär i sista stund. Det enda som räddade dagen var att Donna så gärna vill ta sig över hindren, även om hon väljer ett väldigt kämpigt sätt att göra det på. 😁

Jag var tvungen att rota fram rosetten ur blomlådan också, förstås. 🙂
Lila och orange … Lite påsk över det hela. 🐣

Efteråt skulle jag vara med och bygga bort, men först missade jag när hoppningen tog slut, och dessutom skulle flera hinder stå kvar, till hoppträningen senare samma eftermiddag. Det blev alltså inget jobb där för min del. Ärligt talat kändes det skönt trots att det var lite pinsamt. Jag återvände till det vanliga stall- och hästpysslandet istället.

… och så det här IGEN!? 😱😃

Donna firade med ett rull i boxen. Två gånger på två dagar – högst ovanligt beteende!

Men hon får väl fira som hon vill, tänkte jag – gav henne en godis, och gick hem.

Leave a Reply