Vi hoppar ett hinder (Höst 2017, dag 58)

Tisdagskvällen var vikt åt hoppning. Det var vårt lämpligaste tillfälle att ta några skutt inför Pay and Jump på söndagen.

Jag gjorde i ordning Donna och gick sen in för att bygga fram lite. Typ huset tänkte jag – det ger bra variationsmöjligheter på ett litet antal hinder.

Men.

Det fanns fyra skållor i hinderstödsförrådet. Det räcker till maximalt två hinder (med markbommar). Suuuuck. Jag fick försöka vara lite kreativ, och gjorde istället ett bygge med bara ett hinder, lite olika bommar, samt ett sockerbitsskutt. Det går ju att jobba lite med det också. 😊

Hindret la jag på vad jag uppskattade var “typ 60 centimeter, eller åtminstone högt nog för att det ska bli ett hopp“.

Blått: Räcke
Rött: Galoppbommar (3 meter emellan)
Gult: Travbommar (1 meter emellan)
Grönt: Sockerbitskryss
(En väldigt oprecis skiss, detta.)

Donna var lagom imponerad. Vi värmde upp och blandade strax in travbommarna. Jag varierade gångarterna och försökte göra det skojigt, så att Donna skulle bli lite framåt. Hon sa “Booooooring!” och rörde sig som en stelopererad dromedar under sträckorna utan bommar, och klev över bommarna så oengagerat som det bara går.

Jaha, ja.

Under tiden fick vi lång bana, och vi rullade på i galopp med lite tempoökning längs långsidorna, innan jag styrde på galoppbommarna. Donna sa “Hurraaaa! Nästan som hoppning!!!”, och bjöd jättefint på bommarna.

Skönt när man inte behöver grubbla över vad hon egentligen tycker om saker och ting. 🤣

Resten av passet jobbade hon glatt, och vi kombinerade de fyra “hindren” lite hit och dit. Några oväntade svängar gjorde Donna helt lycklig, och överlag hade vi bra flyt och kom rätt an på hindren. Till och med travbommarna var bra och skojiga när de ingick i en “hoppbana”, sa Donna. 🤣

Eftersom vi var helt ensamma på banan kunde jag välja allting helt själv, inklusive hur lång andningspaus vi tog mellan varven, medan jag funderade ut nästa väg. Det var en väldigt trevlig liten träning. Det tyckte Donna också. 🤗

Medan jag byggde bort hittade jag en mätsticka och kollade mitt “typ 60”-hinder. Det låg på 75 centimeter. Gott så! Bra att känna att 75 bara är ett lagom skutt – jag har annars ibland tendenser till höjdskräck när det gäller hinder. Den kanske har mildrats under mina mer hopplösa (höhö) år. 😃

Hon kan se väldigt skeptisk ut 😂

Just ja. Om någon undrar över lämpligheten i att hoppträna alldeles ensam, så pågick faktiskt en ridskolelektion på andra sidan mellanväggen. Jag tror ju fortfarande att det är rätt safe att skutta med Donna, men det var ändå bara en månad sedan hon bockade av mig. Så om jag plötsligt ligger där i sanden och gnyr är det ju bra om hesten kan gå över till andra sidan och hämta hjälp… 😜

Leave a Reply