Löööördag. Uterittsdag. Regn, regn, regn. Såklart.

Donna ville gärna in från hagen, och tyckte det var oerhört meningslöst att spola av tassarna. “Dumma matte – de är ju redan blöta ser du väl!?”

Jojo.

Hon var mycket gladare när hon fått äta och torkat ordentligt, och gav mig en lätt skeptisk min när jag ledde henne mot ytterdörren efter att hon var redo för ridning. Men jag var också gladare nu, för det hade faktiskt slutat regna. 😁

Jag hade bestämt mig för att vi skulle testa vår nya utrustning (orange som fan!) och därmed bli extra synliga i skogen. Själv drog jag på mig en snorgrön reflexväst också. Sen gick vi ut på en dubbel Kamratrunda.

Skogen har förstås börjat gå i gult och orange den med. Vi var kanske inte så extra synliga som jag hade tänkt mig…

Första varvet gick mycket i skritt, och var lugn och avslappnad tills vi gick i den sista stora uppförsbacken. Plötsligt växte Donna med en meter, och strax kunde vi se orsaken – en lös hund som vi mötte på krönet. Det var ingen fara, ägaren hade bra kommunikation med sin hund och den satt fint och väntade. “Men ändååå! Det kunde ha varit farligt!”, sa Donna, men slappnade av igen.

Hon protesterade inte ett dugg mot att ta ett varv till. Nu travade vi mer, och tog några små galopper, och allt var lugnt. … … Tills vi gick i sista branta uppförsbacken. Plötsligt växte Donna med en meter, och eftersom jag börjar förstå henne så smått så visste jag att det var för att det inte dök upp någon lös hund nu. 🙄 Vi gick (försiktigt, smygande och spänt) vidare, och inte förrän vi mötte en annan (kopplad) hund flera tiotals meter senare slappnade Donna av. Det var inte alls en likadan hund, men hon nöjde sig tydligen med den ändå. Hund som hund.

Överlag skötte hon sig bra, och vi fick oss en bra joggingrunda med lite inslag av klättring. Alltid nåt.

Ibland kan man bli en gnutta trött på den extrema vane-delen hos vissa hästar. “Möter man en hund en gång ska man göra det igen, annars är det FEL.” Joråsåatteh.

Det är tur att hon är så söt. 😉