Törs jag hoppa? Törs jag SADLA? (Höst 2017, dag 43)

Fredag kväll och dags för hoppkurs i ridskolans regi. Den anmälde jag mig till för länge sen, långt innan Donna bockade av mig efter ett hinder. Det var himla tur.

Risken hade annars varit att jag hamnat i “jag vet inte om jag är redo för hoppning igen riktigt än”-träsket och så hade det dragit ut i veckor, månader, innan Donna fick skutta igen. I värsta fall.

Det jag var mest orolig över inför kursen var att jag skulle bli sådär ohemult rädd och inte våga skutta alls. Det hade varit riktigt jobbigt. Själva hoppandet var jag lite mindre nervös över. Hur nu det går ihop. 🤔

Men, men. Nu var det liksom bara att ta sig i kragen och vara med och hoppa!

Eller?

Dumma jävla insektsjävlar! 😤

Tre insektsbett på ryggen, nära varandra, Törs man sadla, törs man rida? Hon blev irriterad när jag tryckte på svullnaden, men hon blev lika irriterad när jag tryckte på motsvarande sätt på andra sidan också. “Peta på ryggen” är alltid irriterande. Hmm.

Donna själv var inte lika upprörd som jag 😁

Jag samrådde med Sanna (som skulle hålla kursen) och vi kom fram till att jag kunde klippa hål i en filtpadd, placera den strategiskt på ryggen, sadla, sitta upp och se vad som hände.

Inget konstigt hände. 🤣 … Och så deltog vi ändå.

Temat var”gymnastikhoppning” och Donna fick allt jobba lite. Studs efter sväng är till exempel inte helt enkelt, det gäller att komma ur svängen med fart. Svänga lite som en planka gjorde susen.

Ungefär så såg banan ut

Trava in i en femåenhalva är inte heller trivialt. Travhoppning är ingen av oss jättebra på. Donna förstår inte varför man ska göra det svårt för sig, och jag är nästan benägen att hålla med. Men trots det lyckades vi faktiskt ta oss över det i trav alla gånger… Utom den första (då fattade hon galopp något språng före).

Stilstudie i svansvift
Stillbild från film filmad av Kata Kallin

Allt eftersom tiden gick började vi båda bli lite varmare i kläderna. Jag slutade oroa mig för bockningar, och Donna blev väl helt enkelt varmare i kroppen och mer gymnastisk. 😊


(Video: Den sista rundan för dagen. Filmat av Kata Kallin.)

När jag väl lyckades andas och hänga med på ett smidigare sätt kändes det till och med ganska bra, även om vi hela tiden hade lite svårt med studsen. Det är mer en allmän svårighet för oss som ekipage. 😜

Ååååhopp!
Stillbild från film filmad av Kata Kallin

Det var som sagt himla bra att komma igång såpass snart med hoppningen. Tur att det inte var tidigare, bara, för då hade jag så ont i benet så att det nog hade gått åt skogen. Nu var smärtan nere på omärkliga nivåer (eller så att det inte störde, i alla fall). 😊

“Jag ville ju hoppa mer…”

Tur var det, för vi var anmälda till en till hoppträning redan på söndagen. 🤣

Sådär, ja! Nu är det bara att vänta på att det försvinner helt 😊

Nu hoppas jag bara att den där svullnaden på ryggen går över fort, och att Donna inte har tänkt sig att vi ska bygga upp nåt mönster här där en av oss är lite okurant hela tiden. 😝

Leave a Reply