“Men matte! Jag vill hoppa MERA!” (Höst 2017, dag 36)

Söndag, med två aktiviteter på schemat!
Först skulle vi äntligen vara med på hoppträning igen, efter två helgers uppehåll p.g.a. dressyrtävling/-träningstävling. Sedan skulle vi, efter att hagarna blev lediga på kvällen, testa att släppa ihop Donna och Alice med Vancouver.

Allra, allra först var det förstås hagmockning. Det småregnade lite, vilket var ganska skönt…

Aah. Regn! Då får man mocka hagen ifred, för hestarna gömmer sig under ett träd. 😀

På väg in noterade jag en fläck med vit päls på Donnas täcke. En viss liten ponny – vitbrun skäck – har nog fått låna Donna lite för att klia sig. Trevligt att se att de har utbyte av varandra utöver bara allmänt sällskap. 😊

Hagkompisen har nog kliat sig lite mot Donnas bog 😉

Efter att hästarna var inne, medan de stod och åt lunch, byggde vi bana. Den såg intressant ut.

Det visade sig att vi skulle jobba lite med “klockan”. Fyra små hinder på volt (kl 12, 3, 6 och 9). Hoppa ett, rid förbi två, hoppa, rid förbi två, etc. I vänster varv hoppar man alltså 12, 3, 6 och 9.

Det var rätt svårt, tyckte Donna och jag. Hålla en bra bjudning och rytm på böjt spår och samtidigt sprattla sig över små kryss är inte alls så enkelt som det borde vara. 🤣

Dagens banskiss
Ritad av Tina Murén

Sen fick vi lägga till ett litet hinder längs långsidan. I höger varv gick det rätt okej.

I vänster varv ville Donna fortsätta svänga vänster efter att hoppat kl 9, så jag fick svänga lite höger, i vänster galopp. Lätt förvänd galopp → mer samling och bakbenen med under hästen på ett annat (bra) sätt. När vi kom till det lilla pyttekrysset föll det sig därför så att vi kom lite nära, och Donna gjorde ett ganska energiskt skutt över det lilla, lilla hindret. Hon blev själv lite förvånad över hur fantastiskt hon hoppade, och inte så lite stolt över sig själv. Glädjeskutt! Samtidigt hade jag också blivit tagen på sängen av det lätt orimliga språnget, och var lite ur balans och något för framåtlutad. Detta irriterade Donna mäkteliga. Här hoppar hon skitbra, och så klantar sig ryttaren på det där viset!? Glädjeskuttet övergick i “bort med sabotören på ryggen”-skutt och bort kom jag …

Klockan, följd av oplanerad förvänd galopp och sen ett pyttelitet kryss == Krasch Bom Bang! 😆

Jag hann, på väg mellan sadel och sand, tänka “landa bra nu, och ta för fan inte emot med händerna!” följt av “Eeh, kan vara dags att släppa tyglarna nu”. 🙄☺️

Jag landade på utsidan av låret, och visst var det en rejäl duns i den blöta, kompakta fibersanden. Tack vare att låret tog första smällen så bra, så tappade jag inte ens luften, utan kunde studsa (läs: kravla) upp på fötterna igen direkt, och ta emot hesten som någon annan hade samlat in åt mig.

Jag haltade iväg mot hörnet (det högg rätt rejält i lår och knä första stegen, men det gick över nästan omedelbart) och hämtade min väst. “Åh!!! Får jag godis nu!?”, sa Donna. Jag bara skrattade. Nån måtta får det vara. 😂

Plötsligt slog det mig att det här är första gången som Donna har tappat mig! Debut! Lite kul, sådär. Tränare Tina sa “Va!?” när jag sa det. Hon förklarade sedan att hon inte menade att hon var chockad över att just jag hade suttit kvar hittills. Det är mer så att hon har sett ganska många göra “hastiga avsittningar” från Donnas rygg under åren hon var ridlärare hos oss. 😉

Sen lämnade vi ridhuset. Jag behövde göra lite inventering av funktionerna i benet innan jag överhuvudtaget kunde sitta upp igen, så det var liksom uteslutet att fortsätta hoppa direkt.

Inte alls nöjd med sin dumma matte som inte ville hoppa mer… 😒

Medan vi gick runt lite på stallplanen kom jag på en till teori – nämligen att Donna kastat av mig av estetiska skäl. Hon hade ju brunt schabrak och pannband, och jag hade helt fel färg på byxorna! Det rättade hon ju till så gott det gick…

Ljusgrått ihop med brunt!? Inte okej! Mera brunt!!!

Efter några minuter kunde jag sitta upp och så skrittade vi lite runt bron och campingen. Några travsteg med lättridning fick det också bli. Det högg rätt ordentligt i svullnaden på låret, så jag var extra glad att jag inte stannade kvar och försökte hoppa mer. Det hade inte blivit bra!

Vi tog en tio minuter uppsutten skritt (med lite, lite trav) för att jag ville kolla hur illa det var med benet. Donna ville gå ut på längre runda…

Jaja. Så kan det gå när man inte alltid är beredd på det oväntade.

Nu följde några timmar av vila för Donna, innan vi kunde testa hopsläpp. Själv tog jag hand om utrustningen, fixade maten, och allt annat sånt där. Kunde konstatera att jag visst hade stukat högertummen också, på nåt vänster. Troligen medan jag trillade. I den där första skälvande sekunden när jag trodde att jag kanske skulle kunna stanna kvar uppe på hästen, till exempel.

Ungefär två timmar efter landningen var jag redan lite färgglad. Och mycket öm.

Sen slängde vi ut hästarna i hagen. Först med Vancouver i hagen bredvid Donna och Alice. Återigen brydde de sig inte särskilt mycket om varandra, så vi släppte in V till D & A. Donna satte genast igång med att hålla de andra två separerade. Inte våldsamt eller aggressivt, hon bara placerade sig mellan dem, så att de aldrig fick en chans att hälsa.

Efter en stund av detta tog jag ut Donna utanför hagen. De andra två hälsade ändå inte på varandra. De stod och tittade på Donna, som sa “jag betar gräs nu, jag skiter högaktningsfullt i vad ni gör”.

Till slut gick vi in allihopa, och bestämde att det där nog kommer att funka alldeles utmärkt. Och så var de tre! 😘

Tummen upp för den här dagen, ändå! (Som om jag hade något val…)

Jag åkte så småningom hem för att slicka såren och klappa om min stukade stolthet lite lagom. Och äta kakor, som jag köpte på vägen. Förstås. 😝

Det var inte så hemskt att trilla av. Det jag var mest orolig över var om jag skulle bli riktigt rädd för att hoppa. Det vill jag inte vara. Inte när hästen uppskattar det så mycket (för mycket?) och blir så glad (för glad?) av det! 😊

Leave a Reply