SÅ ska det ju vara! (Höst 2017, dag 31)

Söndag, och dags för Pay and Ride!

Vi nosade ju på LA:1 på tävlingen veckan innan, men det är något för svårt för oss i dagsläget. Vi kan ta oss igenom det, men behärskar inte riktigt alla momenten som ingår. Nåväl, det var åtminstone roligt. 😊

Till Pay and Ride fanns tre program att välja mellan: LC:1, LB:1 och LA:1. Hanna valde en start i LC:1 och jag en i LB:1. Ett tag funderade jag på att också starta lätt C, men vi tyckte att det nog skulle vara roligare för Donna med lite omväxling.

Vi hjälptes åt att göra i ordning hästen, sen kilade jag till min funktionärspost (framridningen) medan Hanna sadlade och gav sig ut på framskrittning till campingen.

Under framridningen tyckte jag det såg bra ut för Donna och Hanna, och kände inte att jag behövde lägga mig i särskilt mycket alls. 😉

När det var deras tur kilade jag upp på läktaren och filmade:


(Video: Hanna och Donna rider LC:1 på 62,4%!)

Jaa… Klart tanten ska sparka i väggen! Det är ju hennes signum… 🙄 Annars gick det ju bra för dem. Donna går i sitt bekväma undertempo, men det är knappast ovanligt… Hanna var mest inriktad på att känna av om, eller snarare hur, Donna blir annorlunda inne på banan. Inte så stora skillnader, kunde hon konstatera. Man kan fortfarande rida henne.

Det är min erfarenhet också – den som ändrar sig mest när startsignalen går är en själv. 😝

De fick 62,4% och ska givetvis vara med igen på nästa Pay and Ride! 😊👍

(Nu blandar jag in bilder i fel kronologi, det blir lite ojämnt fördelat annars.)

Ridning klar, bråttom ut till hagen … Med knopparna kvar 😎

När jag tog över Donna gick vi först runt lite på stallplanen och bort till bron. Sen gick vi in i ridhuset, jag satt upp, och så körde jag den renodling av hjälper som varit temat sedan Hanna red lektion. Framförallt det där med att skänkla sparsamt, då.

Donna kändes bra; fräsch och pigg och lyhörd. Vi hade förresten huva på igen eftersom det kändes som en bra grej förra helgen.

Sen fick vi underliga problem med höger galoppfattningar. De blev gärna vänster istället. Det är inte första gången, långt ifrån, men det kom liksom oväntat. Jag tänkte igenom min sits ordentligt, och sen ägnade vi en bra stund åt övergångar, först kravlösa (bara det blev rätt galopp) och sedan med större krav på bibehållen form.

Nånting av det funkade, för när det var dags att gå över till collecting ring kändes det lugnt, högergaloppen hade hamnat där den skulle igen. 😊

Hon verkar tycka att det är självklart att man kan ha knoppar i hagen.

Vi kom in, och fick startsignal.

Senast jag red program för den här domaren fick vi procent i mitten av 50%-häradet. Det var i våras, när vi var som allra, allra mest snigelmässiga inne på banan.

Jag red upp mot hälsningshalten, stannade, hälsade, och gick upp i trav.

“Är det nu jag ska gå jetelångsamt?”, frågade Donna, och jag svarade direkt med en kraftig drivning (översättning: “NEJ FÖR HELVETE!”).

“Okej, då får det bli normal fart framåt, då?”, sa Donna, jag hurrade inombords, och så blev det. Hon puttrade på fint, fattade rätt galopper, och tog i lite extra när jag bad om det. Wow?

Någon kommentar om att vi kunde ha bättre energi hade vi, på något moment. Det är en väldig skillnad mot att det upprepas på precis varje punkt. 😂

Jag red upp för avslutningshälsningen, och hann precis själv säga “nu får du gå” i sista millisekunden innan Donna själv skulle säga “Klar nu! Går nu!”, så den fick vi en 9-poängare på! 😀

Hipp hurra, så skönt! Äntligen!

70,71% fick vi (protokollet på bilden är lite felräknat, jag dubbelkollade senare). Det lossnade alltså rejält för oss. Det är första gången sedan december 2016 (när vi var med på KM mest för skojs skull – eftersom vi inte var igångsatta efter skadan) som det kändes bra, framåt och helt harmoniskt på banan.

Så det kändes extra roligt att det avspeglade sig så tydligt i poängen! (Även om det förstås var generösa Pay-and-Ride-poäng.)

En trevlig lägesrapport! 🙂

Klockan var 12 när vi var helt klara. En timme kvar av hagtiden, så jag skyndade mig att slänga ut Donna till Alice, och passade även på att mocka hagen.

Sen väntade jag kvar i stallet i många timmar. Det fanns förstås en bunt utrustning att ta hand om, och sedan ville jag ta ut Donna på en eftermiddagspromenad (tema: äta saker). Som det är hos oss skulle hon annars ha haft 24 timmar i boxen framför sig, och det känns helt enkelt inte så himla bra.

Så vi gick ut vid fem-tiden. Christina och Trolle hängde med. Vi gick till campingen, och jag sa åt Donna att hoppa ner i diket. “Nääää, konstigt”, sa hon. Så jag typ puttade ner henne, och då insåg hon varför det var bra.

Att stå i diket var ju jetesmart! Tack för tipset, matte!

Vi var ute i nån timme innan vi återvände till stallet och maten som väntade där.

Och solen tittade fram lite också! 😊☀

Extra morötter fick hon givetvis också.

Det var en riktigt bra och rolig dag, det tyckte vi alla tre. 15 oktober försöker vi igen, den gången med LC:2 och LB:2.

Leave a Reply