Dan före dan – igen (Höst 2017, dag 30)

Lördag! Ännu en missad hoppträning, därför att nästa dag skulle Donna gå Pay and Ride – alltså träningstävling i dressyr. Först LC:1 med Hanna och sen LB:1 med mig. Alltså behövde vi spara på krafterna lite. 😊

Det bästa sättet att göra det på är såklart att rida ut. Vädret var okej, och jag påtade med annat tills klockan var lagom. “Lagom” betydde denna gång “bortåt fem”, för att vara ute när det var fodring.

Precis när vi var redo att gå började det regna.

Lite regn är bara skönt! 😀

Vi hade tur, det höll sig till stillsamt strilregn, och det var överlag lugnt och fint i skogen. Det var typ bara vi som bröt stillheten, när Donna skenade i första backen…

Vi hade långa tyglar, och hon sträckte sig efter något att tugga på i diket (som hon också fick tag i). Då fastnade hon lite i en torr pinne. Det brydde hon sig inte om. Pinnen gick av med en smäll. Det brydde hon sig inte om. SEN måste pinnen ha gjort något KÅNSTIT, för plötsligt sprang Donna för livet. I två språng, innan hon upptäckte att det var väldigt jobbigt att skena i den brantaste delen av den redan branta uppförsbacken… 😂 … Så hon gick genast tillbaka till skritt och sa “Äh. Skojade bara.” 😜

Pulsen gick förstås upp på oss båda, men det hade gått över redan när vi kommit upp för backen. Vi red till Tippen och vandrade runt lite där och tittade på saker och ting.

Två fina dressyrbanor vid Tippen, idag sorgligt förfallna och otillgängliga. 😡
Donna är kvar, hon passar bara på att beta lite, så hon är liksom nedanför bild. 😀

Efter det red vi förbi bakom kolonistugorna, och sen ville jag in på raksträckan mot sjön. Det ville inte Donna. Vi stod där ett tag och tragglade med (mot) varandra, innan jag lyckades backa henne in på rätt väg, och sen vände henne 180° åt höger (det håll hon helst vill vända åt) och så kunde vi glatt trava iväg. Hon fattade nog aldrig ens att hon blivit lurad. Hon var jätteglad medan vi körde lite skolor och skänkelvikningar i trav och galopp. 😃

Vi blev alldeles lagom blöta, och mycket nöjda över hur duktiga vi var därute i skogen 😀

Resten av ritten var problemfri och avslappnad, som det brukar vara. Rådjur och sånt var ofarligt och Donna körde inte några spontana insaktningar. Det kändes rätt bra, helt enkelt.

Benlindor blir rätt lortiga ute i gyttjan. När det torkade syntes det inte – bra färg på dem! 😅

Jag hann testa lite nedsutten trav också. Det är något som är problematiskt när man har en värkande ländrygg, men nu var det andra helgen i rad som jag körde en strategisk diklofenakkur på mig själv, och det började faktiskt ge resultat. Jag kunde vara något mer följsam än normalt. 👍

Utrustningen inför “tävlingen” fixade jag klart sedan, och åkte så småningom hemåt, ganska glad och nöjd.

Leave a Reply