En helt ovanlig tisdag (Höst 2017, dag 28)

Tisdag efter vilodag. Jag hade planer på att dra fram lite bommar och hoppa några små skutt, eftersom det inte blev någon hoppträning under helgen (p.g.a. dressyrtävling), och inte skulle bli någon kommande helg heller (p.g.a. träningstävling, a.k.a. Pay and Ride).

Först skulle Donna in från hagen. Jag blev först jätteglad när jag såg henne, helt lerfri!

Lureri …

ena sidan åtminstone.

HAHAA!

Mina planer fick stryka på foten. Jag var alldeles för trött, särskilt mentalt, för att orka vare sig bygga hinder eller tänka ut övningar. Det är ingen bra utgångspunkt för hoppning. Men, lyckligtvis har vi ju skitmycket att jobba med i dressyren också! Sån tur! 🙄😜

Medan jag gjorde i ordning Donna skulle jag bara rätta till pannbandet lite. Det var tydligen kränkande just idag, så hon sa ifrån, på Donna-vis:

Jag vet ju att jag alltid ska vara beredd på det oförutsedda, och ändå…

Jaja, det där var ju så litet så det knappt ens blödde. Sånt kan man tryggt ignorera. 😊

Vi gick ut och flanerade avsuttet ett tag innan jag tråcklade in oss i ridhuset. Donna var sådär lagom entusiastisk.

“Jag trodde vi skulle vila fler dagar. Vad gör vi härinne?” 😑

Men sen hände något! Hon gick fram för skänkeln. Bara sådär. Det är väldigt, väldigt bra, det där med att inte “tjata” med de drivande hjälperna! Hon jobbade på som en riktig häst, och efter kanske en halvtimme ridning satt jag av igen och skrittade av. Vi kom liksom dit jag ville på en gång, så det var ingen mening med att nöta vidare just där och då. Tvärtom, snarare. 😄

Nöjd häst. Jag tor att hon tycker att det känns bra att hon äntligen börjar få sina ryttare att begripa nåt. 😁

Underbart skönt att rida en Donna som är på det humöret. Nu ska vi bara lyckas förvalta detta på något vettigt sätt…

Leave a Reply