Borta bäst men hemma bättre! (Höst 2017, dag 1)

Aah. Vardag igen! Motvilligt kliva upp, sen släpa sig till jobbet, jobba, jobba, därifrån lalla iväg till stallet, mocka, ta in häst, sanera häst, rida, natta häst, åka hem, somna … Rinse & Repeat! 😉

“Höstterminen” har alltså börjat.

Under dagen hann jag någon gång undra om Donna överlever pärsen att gå ut i hagen ensam, utan varken sina beteskompisar eller sin gamla hagkompis (som ju har flyttat). Vi ska försöka hitta ny hagkompis så fort som möjligt, men just nu, när väldigt få hästar har återvänt från betet, finns det just inget val annat än ensam. Hon stod i alla fall så att hon både kunde se hästar i någorlunda närliggande hagar och se in i ridskolestallet lite. Men ändå.

När jag kom stod hon och småsov i ett hörn och verkade inte det minsta bekymrad, så jag tror upplägget funkade för henne. Till skillnad från förra året får hon nu i alla fall gå i den hage hon är van vid, så det hjälper nog också.

Igår: Nybadad enligt mig
Idag: Nybadad på Donnas vis …

Nöjd så. 😁

Hon har åtminstone uppenbarligen varit såpass bekväm första dagen hemma i sin hage så att hon tyckt att det var en bra idé att rulla lite. Trots allt. Så det är väl egentligen bra. Men ändå. Lera… 😛

Efter intaget fick hon som vanligt äta i lugn och ro ett tag, innan jag började göra iordning henne. Det tog en stund, därför att jag skulle fippla med, och storleksjustera, lite ny utrustning. Nya benskydd och ett nytt träns, faktiskt. Jajaja, men det var rea. Väldigt mycket rea, faktiskt, och det finns faktiskt en poäng med att ha något extra träns (variera trycket på hästens huvud, och så blir det lättare att byta bett när man kan ta hela tränset med där istället). 😀

Nytt träns! Nosgrimman lär behöva lite uppmjukning… 😆
Hesten var väääääldigt glad över att få gå på sin vanliga, välkända runda igen 😘

Jag satt upp, och vi vandrade iväg. Oj, så Donna trampade på. Hon var hur nöjd som helst över att äntligen få promenera på sin välkända väg igen! Precis när vi korsat vägen mötte vi en liten ridskolegrupp som var på väg hemåt. Då fick vi stå stilla en stund, medan Donna grubblade över om vi inte borde vända och följa med dem. Inte så konstigt. Snart nog förkastade hon den idén och vi gick vidare, lika hurtigt som före mötet. 😃

“Stora vattenspridare? Sånt är sjukt mysigt jämfört med de onaturliga grejerna på landet!”
(Kossor, alltså.)

Allt var trevligt, tyckte hon, förutom den obligatoriska knottsvärmen vid dammen. Jag håller med henne om att den är onödig. 😒

Här måste man alltid spana lite extra. Jag tror att det är för att polishästarna bor runt knuten. Spennande…

På samma ställe som vi mött ridskolegrupp som gick hemåt mötte vi sedan en till. De här skulle ut i skogen och vi skulle hem. Donna försjönk i grubblerier igen, förstås, men föredrog ändå att fortsätta mot stallet. Väl där red vi in i paddocken utan knot, och travade runt lite och kände på underlaget.

Paddocken var bra idag. 🏇

Underlaget var faktiskt riktigt bra, bestämde vi, och jobbade en stund med lite lösgörande övningar och en och annan mer fräsig galopp som omväxling. Skitkul, tyckte vi båda, och var till och med nöjda med vad vi åstadkommit redan innan vi var sjöblöta av svett. 😁

Joo, lite gräsmage finns där allt. 😆

Efteråt slafsade hon glatt i sig en liten portion välsaltad betfor innan hon fick kvällsmaten serverad. Bra dag, tyckte vi.🏇

Leave a Reply