Uteritt med rimligt stopp (Vår 2017, dag 143)

Hanna och Donna hade ridit ut på onsdagskvällen, men även på torsdagen var vädret sånt där så att det vore fel att vara inomhus.

Jag hämtade Donna i hagen och kunde nu syna hennes sår i dagsljus.

Nya sår var det, ja 😒

Det är ingen ko på isen. Bortskavd päls, bara. Och inget av dem sitter så att utrustningen ligger an mot dem heller. Lugna puckar. Men snyggt är det inte. Rätt onödigt, också. 😝

Vi tog kamratrundan, den bjuder ju på lagom med klättring och lite vackra vyer. Donna trampade glatt iväg, men neråt parkeringen till blev det stopp. Det var helt förståeligt – jag själv tänkte också “Men vad fan händer?”

Längre fram stod ett spensligt träd och vajade kraftigt. Ingen vind att tala om, det var tydligt att det ruskades om nerifrån, av någon eller något. Buskage och sly gjorde att man inte kunde se. Kunde ju vara en älg!

Sen hörde vi mänskoskratt därifrån, och då kunde vi gå igen. 😊 Det visade sig bara vara två tjejer som hade använt trädet som stöd/hjälp för att hoppa över bäcken där. 👍

Gamla, goa Kamratrundan, den är relaxad och bra, den 😊

Sen puttrade vi vidare. Donna frustade loss i skritten för att lätta på anspänningen efter monsterträdet, sen var det bra med det.

Färdiga!

I stort sett en ganska händelselös och skön kväll, alltså.

Jag är så himla glad att vi kan rida ut igen efter det där riktiga tragglandet vi hade med det under vinterhalvåret!

Leave a Reply