511 dagar senare (Vår 2017, dag 140)

Den 17 januari 2016 var Donna och jag med på Pay and Jump. Det är den senaste gången vi hoppat mer än något enstaka skutt åt gången, och det förstår ju alla att det är alldeles för länge sedan, egentligen. 😊

Men – först var det skadan som var i vägen, och sedan har det varit jag själv som tvekat. Jag har inte tyckt att vi har kunnat galoppera vettigt, och om man inte kan galoppera kan man ju inte hoppa… På sistone har dock vår nya medryttare bevisat att det inte är någon fara med det, så nu var det dags för oss att ta oss över några hinder, minsann!

(Nej, jag har inte faktiskt räknat dagarna, det fick en sajt på nätet göra åt mig…😜)

Nåväl. Jag kom till stallet i lagom tid för att först mocka box, sedan mocka hage, och därpå ta in hästen. Hästen, ja. Grisen, snarare. Igen! 🙄😛

“A vaddårå!? Inge fel på å va lerig OCH blöt.”

Det fick bli promenad rätt in i spolspiltan och sedan dusch av närapå hela Donna, eftersom blöt lera är så gott som omöjlig att borsta bort. Jag kunde inte heller bara vänta på att hon skulle torka, för vi hade en bestämd tid för hoppandet, och vi skulle göra det ihop med två andra ekipage, så det gick inte att skjuta på. 🙂

“Okej, förlåt… Rädda mig nu – det rinner vatten på mig och jag tål ju faktiskt inte sånt!”

Jag ritade mitt förslag på bana, som Cathrine hade varit med och diskuterat kvällen innan, och de andra hade inga invändningar. Huset är en väldigt bra grundbana, man får många kombinationsmöjligheter utan att behöva bygga några mängder av hinder:

Huset med små hinder (50 cm max), extra galoppbommar, samt en liten travbomssolfjäder.

Det röda hindret på långsidan fick bli ett plank för det var vad en av oss mest behövde. I övrigt inga konstigheter.

Vi värmde upp, och allt kändes bra. Donna var pigg – hon begrep förstås att det var hoppning på gång. Vi hade tillgång till hela ridhuset, 40×60 meter, och hindren stod i ena tredjedelen, ena 20×40-banan, liksom.

Alla ekipage var redo att börja hoppa ungefär samtidigt, så vi ropade helt enkelt ut vad vi tänkte ta för linje och körde så. Individuella val, men med ett öga på varandra och så. Det är bra att vara flera när det är hopp på schemat, dels för att man kan hjälpa varandra lite, men även för att det helt naturligt blir pauser mellan ens egna skutt. 😊

Donnas och mitt största problem blev snabbt tydligt. Eftersom vi hade banan i ena delen av manegen blev det många stora, öppna ytor efter flera av hindren.

Stora, öppna ytor betydde “Spring som fan, låååånga språng, vrooom, vrooom!”. Sa Donna, i alla fall. Det var inte superlätt att säga emot. Litegrann måste jag väl erkänna att jag tyckte det var rätt skoj. Eller kanske ganska mycket. Faktiskt. Det är möjligt att jag också tänkte typ “Vrooom, vrooom, hihihi!” Litegrann…

Röda pilar = alla ställen där man skulle springa som en vettvilling, enligt Donna. Bara för att man kunde. 😆

Men, men. Någon av oss måste ändå vara vuxen och sansad. Donna överskattar gärna sin förmåga, så jag fick vara den tråkiga, och bromsa in. Slira omkull i hörnen eller braka rätt in i väggen lockade mig inte särskilt … 😜

Sen är det ju så att jag tänkt att vi ska hoppa bana på Pay & Jump (här hemma) nästa söndag. Även om vi ska hoppa lägsta möjliga höjd, så håller det inte att rusa runt med en tio meter lång (men glad) häst … Så, i samråd med Christina, avslutade jag dagen med att ta en linje där vi var tvungna att hålla oss lite kort. Dessutom en linje som gick lite mot Donnas intuition – alltså inte vidare till nästa uppenbara hinder.

Donna tyckte jag red fel. Helt fel vägar, faktiskt. (Det var alltså inget fel på vägarna i sig, bara så vi är klara över det.) Det var inte de vägar som hon ville ta, och detta gjorde henne upprörd. Så upprörd så att hon var tvungen att dra ner huvudet lite och hoppa jämfota på stället i ena svängen, för att få mig att förstå vilken jubelidiot jag var.

Sen hoppade hon nästa hinder jättefint.

😄

Sista linjen. Rött trassel = Donna svär högljutt över att jag väljer fel väg

När vi hoppat det hade vi tagit 13 språng totalt och jag bestämde att det fick räcka. Egentligen ville både Donna och jag mer, men man ska ju sluta medan man är på topp, och det kan vara dumt att överdriva när man är så ringrostiga som vi ändå är.

Men attans, så skoj vi hade. Båda två. 😊

Jag ska klämma in ett till pass med markarbete och ett par hinder före söndagens banhoppning, inte minst för att göra det liiiite mer vardagligt så att kanske den värsta “WOOHOOO”-effekten dämpas. Det blir så gärna lite för mycket häst att hålla reda på när hon blir alltför tossig. 😅

VROOOOM VROOOOOM …

Leave a Reply