Dagen efter-sega (Vår 2017, dag 135)

Mååååndag … Efter att jag hade mockat boxen, sopat, och så vidare, gick Christina och jag ut och hämtade Trolle och Donna i hagarna. De är ju haggrannar, och var sist kvar i hagarna på baksidan, så det var bäst att ta in dem samtidigt.

Donna verkade väldigt loj. Tror hon kan vara lite trött fortfarande efter gårdagens skojigheter. 😉 Hon hade ändå orkat lerbada ena sidan, så det är ju alltid nåt.

Trött, lerig, och med lätt avspolade hovar

Med tanke på segheten, och inte minst för att det började regna precis efter att hon kommit in till boxen, så kändes det vettigt att reducera planen till enbart longering. Lite bommar att kliva över så hon får något att sysselsätta hjärnan med, lite lagom mycket, sådär. 😊 På söndag ska vi vara med på lite markarbetes-/hoppträning, så det skadar väl inte att påminnas om att man lyfter på tassarna när det finns bommar i vägen. 😜

Sen, när jag började fixa med utrustningen, insåg jag att det nog skulle bli alldeles tillräckligt mycket utmaning för våra hjärnor bara att testa de nya grejerna! (Longergjord, kapson och inspänning, alltså.)

Färgkombon fick mina ögon att blöda lite… 😝

Självklart skulle det vara babyblått schabrak till babyrosa gjord – eftersom Donna kan vara en sån himla bäbis ibland. 😜

Vi tog det väldigt lugnt, ute i paddocken. Skritt åt båda hållen, träning på att stanna för kommandot “stanna” och ptroanden. Svårt nog – när Donna trampade på verkade hon tycka att det var lika bra att fortsätta. Hon har i alla fall blivit väldigt duktig på att gå ut på linan när jag ber henne, så det är ju super. 😊

Efter ett tag fick hon trava lite, åt båda håll. I högertraven tror jag hon fick ett litet ryck av uttråkning, för hon blev plötsligt rädd (för ingenting) och var bara tvungen att sprutta iväg i en liten tokgalopp. Ja, ja. 👻😊

Sen prövade vi inspänningstyglarna en kort stund, inte särskilt hårt spända eftersom det var första gången.

Donnas första reaktion var precis likadan som första gången jag skulle rida med halsförlängare för några år sedan. “Vad i -!? Jag sitter FAST! Jag kan bara backa.” Jag ledde henne vanligt en stund tills hon förstod att det trots allt inte var farligt att gå framåt. ☺

Därefter var det inte alls svårt att även longera. Jag höll det till enbart skritt. Ingen idé att överdriva, när vi testar något helt nytt, sådär.

Svårt att fota och samtidigt hålla igång aktivitet i hästbenen…

Sen fick hon skritta utan inspänningen en liten stund, och så var vi klara. Det tyckte hon var lite konstigt, men hon klagade inte alltför mycket. 😉

“Konstig grimma, matte. Men det var ganska behagligt såhär, ändå.”

Hon fortsätter alltså vara en väldigt snäll och lättarbetad häst när det kommer till att testa nya prylar. Skönt det. 🙂 Nästa gång kan vi “försvåra” tillvaron ytterligare något steg, men detta räckte gott som ett första experiment. Grejerna är ju liksom helt nya för mig – och även om det är mycket möjligt att Donna haft såna här tingestar på sig förut, så måste det vara en himla många år sen sist… Så vi skyndar långsamt.

Leave a Reply