Nu går jag INTE hem! (Vår 2017, dag 132)

Jag inledde torsdagen i stallet som vanligt: Mocka box, servera mat, hämta häst.

Jag hade litegrann förväntat mig en riktigt ordentligt rullad lorthäst efter det ordentligt genomförda badet kvällen innan, men nä! Hon var hyfsat ren, för att vara Donna. ☺

“Kameran går inte att äta! Jag går bort hit och fotostrejkar!”

Hon ville in, och blev lite irriterad över att jag drog fram kameran istället, men inte så irriterad så att hon inte kom tillbaka. Bara markera lite missnöje, sådär. 😉

“Äh, skoja bara. Vi kan gå in nu!”

Denna torsdag studerade jag faktiskt schemat noggrant, och jo – ridskolan skulle vara i paddocken klockan nio. “Rida fram ute, gå in i ridhuset, slänga fram några bommar” blev min plan.

När jag satt upp skulle en ridskolegrupp också skritta fram ute. Jag frågade vart, och fick svaret “bara till bron”, så vi trampade iväg, eftersom vi skulle runt kamrat. De låg lagom långt bakom oss för att Donna skulle känna att hon hade sällskap, men inte så nära så att vi störde dem.

Sen visade det sig att de visst skulle runt kamrat, de med. ☺ Så, vi red som förtrupp (för långt framför för att direkt kunna ses som täthäst, alltså). Donna tyckte det var mysigt, och stannade tre gånger under färden, för att vänta in dem när de hamnat för långt bakom för hennes smak. Det tyckte jag var okej, för jag vet ju att hon tycker det är himla skönt att ha sällskap.

Långt där bakom ser man våra förföljare!

Rundan gick bra. Det var RÄTT läskigt strax före den avslutande backen, för borta vid vägen stod … EN NY PAPPERSKORG!!! Allt som är nytt är potentiellt farligt. Faktiskt.

Nästan täthäst för en hel flock, minsann!

När vi kom tillbaka till stallet visade det sig att ridskolan inte alls var i paddocken. Hmm. Nåja, vi kunde väl jobba lite där istället, tänkte jag. Först skulle jag bara prata lite med Christina, som just skulle promenera ut på en kamratrunda med Trolle. Jag red bredvid dem bort till infarten, sen skulle vi vända och de gå vidare.

“Nähä!”, sa Trolle. “Nähä!”, sa Donna. Hon gjorde sig ovändbar – precis samma metod som när hon säger “Nu går jag hem” ute i skogen. Fast tvärtom, då. 😆

Så, vi befann oss alltså på anläggningen, ett stenkast från stallet, och hon vägrade gå hemåt. Jaha, ja … Jag hade såklart kunnat sitta av och leda henne tillbaka, men eftersom det nu ändå bara var ledigt i paddocken … Ja, vafan, en runda till runt Kamrat var inte en dum idé, helt enkelt.

Både Trolle och Donna blev jätteglada över det. 😃

Tillbaka vid stallet, men inte färdiga för kvällen

Vi gick sida vid sida större delen av tiden, utan sura miner från någon av hästarna, och det var trevligt som tusan. Jag jobbade med ställning (kan ju inte bara lunka på lång tygel en hel timme i sträck!) och försökte tänka extra mycket på min sits. Så det blev givande ur ridsynpunkt också, fast det var ett ganska soft pass med bara skritt.

THE HORROR…
Bild tagen på väg hem

Så nej, Donna kan förstås inte alltid få sin vilja igenom, men när hon har en idé som ändå passar rätt bra under rådande omständigheter, så kan jag väl för all del lyssna på henne. 😉

Leave a Reply