Lärt sen senast (Vår 2017, dag 106)

Programridning imorgon, alltså. Med andra ord var planen för idag att rida ut en stund och sedan jogga lösgörande i ridhuset efteråt. Definitivt inte göra om det vi råkade göra inför senaste tävlingen (Seriedressyrens finalomgång) då vi båda bara gillade galoppen och körde runt varv efter varv tills Donna plötsligt var sjöblöt av svett. Det var inte ett optimalt upplägg…

Nå, så.

Donna var väldigt sugen på att bli hämtad från hagen, och sitt vanliga, mysiga själv att ta in, när jag väl hade lokaliserat vårt lite lätt vilsekomna grimskaft. ☺

Donna börjar återigen vara i en fas av “Vill inte bli fotad”, helt klart 😉

Hela gårdagen trökregnade det, så givetvis behövde vi spola ben. Donna himlar med ögonen och smågnäller, mest av principskäl, men allt blir gjort även om det skulle gå snabbare om hon kunde sluta ha ÅSIKTER. 😜

Med lite tålamod så får man en bild till slut 😜

Sen pysslade jag med saker i stallet. Dels väntade jag väl lite på att Christina skulle dyka upp så att vi kunde promenera tillsammans, dels gillar jag att börja rida efter fyra, så att vi slipper vara i stallet när eftermiddagsfodringen är på väg. 🙂

Så här ser det ut så gott som överallt i environgerna. Det lär det få fortsätta göra några dagar – inte ens en så glupsk hest som Donna äter vitsippor. ☺

Vädret idag var nära perfekt. Lite blåsigt, men vinden mojnade mer och mer för varje timme som gick.

När jag tog ut Donna på stallplanen blev hon omedelbart jättebekymrad över att hon såg ett par med barnvagn, som promenerade där hon (sa hon, i alla fall) aldrig förut sett någonting röra på sig. Jag kände omedelbart själv att det betydde att vi skulle skritta fram avsuttet istället för uppsuttet.

“MONSTER!?”
Människor. Som gick bortanför hagarna, bakom gärsgårn mot campingen. Det har hon tydligen ALDRIG sett förut, fnork, studs, fnork. 🙄

Hon blev lugn och relaxad. Sen blev hon väldigt orolig igen borta på kamratrundans raksträcka, och när vi kom till slutet av den noterade jag något som såg ut som en jättestor sprinkler bortåt fotbollsplanerna till.

Jag vände direkt, och så gick vi tillbaka samma väg.

Jag vet att jag behöver ta tag i sånt här. Jag behöver morska upp mig lite och bli en mer självsäker ledsagare åt Donna. Jag vet. Jag har bara inte just nu några extra batterier som jag kan plocka fram den energin ur.

Det gick i alla fall bra att gå tillbaka också. ☺ På väg in till ridhuset stannade Donna i “korsningen” i stallgången, och ville inte ALLS jobba mer. 20 minuter skritt i skogen är väl ett fullgott arbetspass? 🤔

Donna och Bokskogen

Vi jobbade en kvart därinne. Lätt jogg, med målet att frusta loss och sedan runda formen så gott vi kunde. När jag ledde ut Donna ville hon tillbaka in i ridhuset…

Ridhuset börjar bli riktigt ljust och fräscht efter senaste årets satsningar på underhållet av det.
Donna tyckte trots allt att det var ganska skönt därinne. 😙

Tja, vad gör man? Jag kan inte hantera uteritt ensam på spänd Donna (det slutar ju bara med “JA GÅR HEM” och okontrollerad dikesforskning). Hon har tyvärr börjat bli vääääldigt duktig på att läsa av sin ryttare. Eller – det har hon antagligen alltid varit – men hon lärde sig stänga av medan hon var på ridskolan (på grund av för många olika intryck att ta in).

Programridning imorgon, var det ja … Mot slutet av kvällen fick jag en oväntad frivilligt anmäld “Donna-promenerare” i form av Charlies Louise, så hon kommer att gå ut och skritta runt med Svarta Faran medan jag fortfarande ägnar mig åt min funktionärsuppgift.

Så det hjälper otroligt mycket med min stressnivå inför morgondagen!

… Jag borde kanske börja kolla hur programmet ser ut typ nu, va? Det har jag helt glömt bort! Oops.

Leave a Reply