Eeh, va? Måste man RIDA också? (Vår 2017, dag 107)

Pay and Ride. LB:2. Lite knackiga som ekipage just nu eftersom vi trasslar “lite” med det där med galopp… Jaja – friskt vågat, och så vidare!

(Som vanligt fanns det just inte tid att fota före programridningen, så bilderna kommer att dyka upp lite ur fas…)

Igår kväll, ungefär när jag skulle lämna stallet, erbjöd sig Charlie-Louise att hjälpa mig på söndagsförmiddan, eftersom jag var så stressad över hur ont om tid det verkade vara mellan mitt funktionärsarbete och min ritt. Vi bestämde så småningom att hon skulle gå och ut och gå med Donna medan jag fortfarande stod vid framridningen.

Nämen nu blir jag lite avis och lite grinig – hur fasen klämmer Louise dit en så perfa Donna-selfie direkt!? 😍
Foto: Louise Alfredsson

Så jag fixade i ordning Donna (inga knoppar idag – det fanns bara inte tid till det), hängde fram våra grejer, plus ett kedjegrimskaft så att Louise och hon skulle kunna gå lite längre, utanför anläggningen, utan att det skulle kännas osäkert. ☺

Donna själv tyckte faktiskt att det var en bra (och lite skojig) ritt. Nöjd hest.

När Jeanette kom och avlöste mig hade jag därför tid med sån lyx som att till exempel gå på toa. 😆

Promenerandet hade gått finfint, och Louise tyckte att Svarta Faran hade varit enkel att ha att göra med. Gott att höra.

Jag sadlade, tränsade, och så gick vi till ridhuset. Vi tramsade runt om det där med uppsittningspallen och att Donna ska stå still, i ungefär fem minuter. Bara för att man känner lite tidspress kan man ju inte plötsligt strunta i grunderna, eller nåt sånt. 😜

Framridningen blev oväntat lyckad. Donna var framåt, men kommunicerbar, och vi kunde fatta galopp redan från början utan något som helst tjafs. Efter en halvtimme började det finnas en tillstymmelse till tryck i bakkärran också!

Louise fångade Donna i sin mest klassiska pose: “Vad är det där, och kan jag äta det?”
Foto: Louise Alfredsson

Vi hade några missförstånd ibland, men gjorde om, gjorde rätt och så var det bra med det. Jovars. Långt ifrån stjärnstatus, men faktiskt över förväntan om man ser till hur vi har (icke-)fungerat tidigare i år.

Bra, bra.

När vi kom in på banan körde jag lite “hyperaktiv” ridning, för att känna av läget men främst för att tagga upp den andra tanten. Funkade i stort sett fint – fattningar högt och lågt och lite “flänggalopp” längs någon långsida för att pigga upp oss.

Bra, bra.

Sinikka fångade oss på bild direkt efter ritten. Säga vad man vill om mitt haveri, bra väder hade vi i alla fall! ☺
Foto: Sinikka Mäkelä

Sen fick vi startsignal. (Allt jag skriver nu är min efteranalys av vad som hände – just där och då var jag bara mitt uppe i “stridens hetta”…)

Donna var uppenbarligen igång och inriktad på samarbete, så jag flyttade fokus till att rida programmet. (OBS: Rekommenderas inte. Man rider hästen, inte programmet…) Jag borde veta bättre.

Jag vände upp mot domaren. “Kul!”, sa Donna och drog upp huvudet lite. “Meh”, tänkte jag, “bara hon går framåt är jag nöjd”. Jag borde veta bättre.

Inledningen blev okej. Jag glömde formen – eller snarare så gav jag upp tanken på den litegrann, till förmån för att hålla igång framåt. Jag borde veta bättre.

En del grejer satt faktiskt bra – övergången från trav till skritt blev till exempel fin (och gav oss den enda, ensamma lilla 7:an i protokollet).

Sen kom vi till det där som historiskt sett är den sköna, avslappnade delen i alla program: Gaaaalopp! Jag fattade den första vänstergaloppen på helt normalt sätt. Jag borde veta bättre.

TJONG!, så hade Donna planterat en kraftfull och välriktad spark rätt på en av stängerna i mellanväggen. PINSAMT. (Och jag kan gå ed på att jag hörde henne fnissa och skrocka över sitt finfina skämt..) Vi fick ändå galopp och rullade på rätt okej, men mina tankar försvann någon annanstans (jag oroade mig lite över hur det hade gått för ekipagen på framridningen, på andra sidan väggen).

Resten av programmet blev ganska hejsan hoppsan. Donna hade ju klart och tydligt märkt att jag hade flyttat fokus från att rida bra med henne, och hon var ganska tydlig och klar med att “Om inte du jobbar rätt så kan du glömma att jag ska göra det”.

Jag borde veta bättre.

Vi tappade galopper, jag red fel väg (diagonalerna med galopp/trav/galopp ska gå från hörnbokstav till hörnbokstav, inte på kortare diagonal som jag valde), och vi stod inte helt stilla i avslutningshalten.

Puh.

Så ja, jag fallerade (eller “failade” som det heter nuförtiden). Träningstävling är bra grejer.

Efter avtrav/-skritt gick vi ut på stallplanen och jag hamnade i samtal med några fina mänskor. Donna väntade rätt tålmodigt bredvid mig.

När jag efter avsadling skulle leda henne till hagen fick jag problem. Grinden mellan två hagar var öppen. Självklart stod de två ponnisarna uppe i Donnas hage (kul att hälsa på valackarna, ju!). Jag hade inte egentligen problem med att släppa Donna i den yttre hagen, men jag ville undvika att ha med mig henne in så länge nämnda grind var öppen, för säkerhets skull.

Louise gjorde ännu en hjälteinsats och fixade grinden. ☺

Nästa gång det beger sig ska jag inte skriva “Söndag: Donna ej ut” på tavlan. Jag ska skriva “Söndag: Jag tar ut Donna själv”. Jag tror det kanske kan lösa just det problemet framöver.

Att man är i fel hage hindrar ju inte att man rullar sig.
Glad att jag hann fånga det på bild, även om det bara blev absolut sista fasen – att ställa sig upp igen så fort man lyckats rulla över på andra sidan. ☺

Donna fann sig fort – hon levde trots allt isolerad i den hagen flera veckor i vintras, när hennes boxgranne fick kvarka… Rull, rull, sova i solen. När jag skulle hämta in henne tittade hon länge, länge på mig. Efter att jag skramlade med fickan (hästgodis och telefon i samma ficka), kom hon ändå ihåg att hon egentligen var hungrig, och masade sig ner till grinden. 😉

Jag tycker i alla fall att jag är snyggare såhär!”
Mhmm…

Därnäst hände något väldigt intressant. Donna somnade innan hon ätit upp hela lunchen!!! Först trodde jag att jag äntligen hittat rätt mängd mat för att få henne mätt och nöjd – hon fick ett par extra kilon, så frukost + lunch var elva kilo.

Sen luckrades min hypotes upp. Donna var trött. Hon somnade vid två. Vaknade till en kort stund när jag la ett kilo morötter i krubban, men somnade igen strax efter det.

Tjugo i fem sov hon fortfarande. Jag tog på henne en grimma, och väckte henne, och sen gick vi ut. Inte direkt på promenad – jag ville bara skydda henne från fodringshetsen.

Vi gick runt på anläggningen. När Donna ville stanna, fick hon stanna. Hon stod länge och väl och tittade (på behörigt avstånd) på stona i stohagen – hennes gamla plats, hennes gamla flock. Undrar om hästar kan känna nostalgi? I så fall gjorde hon det, där och då.

När stunden var klar buffade hon mig lätt på axeln, och så gick vi vidare. ☺

Dåsig eftermiddagspromenad i solskenet gillade Donna (fast hon inte fick beta – det får vänta tills anläggningen inte längre är i karantän)

Superdupertrött hest.

Tempen var normal, jag har inget skäl att tro att hon inte är frisk. Har bara lite svårt att förstå hur dagens aktiviteter kunnat få henne så däckad. 😊

Charlie och Carina kom skrittande hemåt medan vi lullade runt i godan ro. Alla fyra blev glada av att se varandra! 😃

Bortom alla tics och ångestattacker är hon ändå en fantastisk häst, med en överväldigande personlighet. Det är flera (… Tre) som har kommenterat om just hennes speciella karaktär bara de senaste dagarna.

Hon är faktiskt skitrolig. Allt man behöver göra som ryttare är att få henne på bra humör (och INTE sluta rida när man uppnått det 😛). Allt man behöver göra i skötandet är att vara beredd på hennes hugg och hennes sparkar … Enkel hest! 😍

Ännu ett läge där hon inte fick beta trots att hon föreslog det (det växer alltså gräs precis till vänster, ur bild).
Stackars svältande hest…
Foto: Sinikka Mäkelä 🙄

Om två veckor ska vi försöka rida samma program som idag, men på tävling.

Jag tror att jag ska dra ner tempot, men försöka maxa energin/aktiviteten istället. Hon kan pinna på. Hon kan gå i stabil form. Hon kan oftast inte göra de sakerna samtidigt…

Jag har några dagar på mig att bestämma mig. Det ordnar sig.

Avslutar med en till bild från Louise: Tysken Donna får äntligen lära sig läsa svenska! 👌

“Aha, ach so, die/der/whatevz Kvarnen Ruinen? Sehr spännande!”
Foto: Louise Alfredsson

Leave a Reply