Först blaha, sen hurra! (Vår 2017, dag 38)

Dags för tävling igen! Vi skulle göra två starter. Först LB:2, som vi bör kunna klara helt okej – vi borde kunna plocka hem 65% eller mer. Senare LA:2 som ligger en hyfsad bit över vad vi kan göra bra. Det programmet skulle vi rida mest för att det såg väldigt roligt ut!

(Jag vill redan nu avslöja att det inte hände något oväntat mirakulöst eller nåt, så om du hoppas på en “Och så plötsligt vann vi, på 85%!”-historia, kommer du att bli besviken. 😉)

"Knoppar! Ska vi alltså göra nåt kul idag, matte?"
“Knoppar! Ska vi alltså göra nåt kul idag, matte?”

Jag knoppade på 25 minuter. Det är helt galet snabbt för att vara jag. Givetvis kan förklaringen vara att jag gjorde pannknopp och sedan bara sju knoppar i manen. Ett par av de sistnämnda blev lite tjocka… 😜

Min tidsplan var att börja skritta fram, avsuttet, klockan 1045. Klockan 1043 lämnade vi stallet och gick till paddocken. Superbra tidhållning, åtminstone! ☺

Först var vi ensamma där, men sen kom Josefina ut för att skritta en konvalescent-ridskolehäst. Hon frågade om det var läge för ett foto “till bloggen”. Självklart! ☺

När vi hade trampat runt i tio minuter gick vi ner till ridhuset för att fortsätta uppsuttet. Donna var ganska pigg och glad redan från början. Vi hade ändå stunder av “parkeringsbroms i”, och även om känslan överlag var rätt bra så hittade vi inte riktigt, riktigt varandra.

När jag körde min vanliga “bonnsnytning”/”hockeysnytning” såg jag att höger näsborre skickade iväg en rosa blobb. Näsblod. Najs. Lyckligtvis blev det aldrig ett sånt där fritt flödande näsblod av det. 😃 Men det gör inlägget från ett år sedan ännu mer fascinerande snarlikt hur vi har det nu: “Inte många rätt nu …” 😜

Jag försökte göra vad jag kunde för att få oss att synka bättre. Vi körde lite LA-grejer för att få Donna lite mer exalterad och intresserad, och det funkade hyfsat, men vi kom alltså inte riktigt hela vägen till mål. (Målet “god kommunikation”, alltså.)

Första framskrittningen börjar...
Första framskrittningen börjar…

Nåja. Det blev dags att rida program, och det var bara att jobba med vad vi hade. Tänkte jag. Donna hade lite andra tankar och tyckte att det var säkrast att hon tog över rodret. Hon ville bestämma, och jag fick kriga lite för att få vara med på ett hörn.

På sätt och vis skenade hon. Det var bara det att hon gjorde det utan energi… Hon är en skicklig häst! 👍🙄

Sofia filmade. När man ser filmen kan man verkligen se varför jag säger “hon bara sprang iväg hela tiden” och domaren säger “mer energi”!

Jag var ändå hyfsat nöjd med att vi tog oss runt någorlunda, men självklart missnöjd med att vi fick nöja oss med “någorlunda”. Vi borde, som sagt, kunna bättre.

I efterhand, när jag nu har hunnit fundera på det, undrar jag om inte jag (och kanske även Donna) hamnade i ett läge där jag tyckte det var lite trist att inte göra de roliga LA-prylarna. LB-ritten hade antagligen gått bättre om vi istället hade ridit LC före den. Men jag ångrar ändå inte beslutet att dumpa LC till förmån för LA. 😊

Medan vi skrittade av i paddocken kollade jag Equipe. 62,667%. Apa. Det var inte en bra ritt, men jag hade inte riktigt känslan av att den var dålig. Men, den här domaren vill se energi, och det visar vi sällan i mängder, så det var ändå förståeligt. Ändå tråkigt. “Besviken” beskriver bäst min känsla. Ja, eller “Apa”. 😆

Åh! Jag kom också med på bild! 😃 Foto: Josefina Kristensson
Åh! Jag kom också med på bild! 😃
Foto: Josefina Kristensson

Jaja, jaja, skit samma. Nu var det omladdning till nästa ritt som gällde. In med Donna i boxen (med lunchen serverad), av med sadel och träns, och sen tankepaus (läs: rökpaus) för min del. Jag lyckades på en kvart rensa bort “buhu”-tankarna, plugga på andra programmet lite, och ställa om mig själv till “Woohoo!”-läge, sen slängde jag på utrustningen på Donna igen. (Självklart la jag också kyldamasker i blöt, tvättade bettet, och sånt, under tiden.)

Donna blev så paff (hon har inte gått två ridpass på samma dag sedan i början av juni) så att hon inte ens protesterade mot att jag ledde ut henne från en box full med mat. 😅

Den här andra framridningen blev lite annorlunda i karaktär. Jag “snirklade runt” mycket mer, och varierade gångarter högt och lågt. Nu jäklar skulle Donna (och jag!) vakna – lite så.

Det var kul. Men vi var fortfarande inte alls fria från parkeringsbromsdilemmat.

Jag tror den springande punkten i det problemet är min sits. Jag hamnar i bakvikt, rättar jag till sitsen (genom att ställa mig snabbt i stigbyglarna och vrida låren inåt-bakåt så att jag kommer tillbaka till att sitta på hela triangeln) kommer oftast en hel del Donna-engagemang tillbaka.

ÄNNU en grej som måste jobbas med! 🙂

Nåväl. Vi kom in på banan, och jag fick vårt “Varsågod och rid, PFFRLLT”. (Det sista där är visselpipan om någon undrar.)

Precis då satt vi lite fast i ett hörn, i skritt, men jag drev på och bad om galopp, och vi galopperade iväg mot startpunkten.

Här drabbades jag av en inre röst som jag – såvitt jag minns – aldrig har hört förut: “ÖH! Vad fan håller jag på med? Vi är inte redo för det här. Det är inte snällt mot Donna. Det kommer att bli enbart vidrigt krigande, hallå! Avbryt! Utgå!”

Jag svarade mig själv omedelbart att det där var strunt. Vi var inte på banan för att vinna, jag skulle inte på något vis skada Donna, jag tänkte bara bjuda in henne till en händelserik stund där vi skulle pussla ihop en massa saker som vi nyligen börjat träna på, bara för att se hur det gick.

Donna var ganska med på noterna! Det fanns flera saker – utöver våra vanliga problem – som jag fruktade inför ritten (och nästan räknade med skulle hända, för att de oftast gör det när vi tränar):
⚠ Inledande halten uteblir (eftersom man ska göra den från galopp) – alternativt kommer femton meter för tidigt
⚠ Skänkelvikning, i trav, slutar i avbrott eller halt, för att Donna tycker FAKTISKT att det är jobbigt sådetså och vi kan verkligen aldrig få till bra skänkelvikningar…
⚠ Bakdelsvändningarna blir antingen volt tillbaka med 5 meter diameter, eller tar bara tvärstopp
⚠ Skritt med längt steg blir bajspaus, alternativt lufstrav om jag driver precis lite för mycket
⚠ Galoppfattning från skritt blir “Åhå, en sluta i slowmotion!?”
⚠ Vi får omslag i galoppserpentinbågen
⚠ Donna tolkar överstrykning som “SPRING RAKT FRAM”, alternativt som “Bra så, nu är vi klara” och bryter av
⚠ Diagonal inledd i galopp blir “öka järnet!” istället för att vi kan gå ner till skritt som det är tänkt
⚠ I största allmänhet tappade galopper – det är mycket jobbigare galoppvägar än vi någonsin jobbat seriöst med förut
⚠ Det blir slängtrav upp mot avslutningshälsningen och jag måste köra fulstopp …
⚠ Och sist men inte minst – Donna promenerar iväg i hälsningarna så fort jag rör en fena.

Precis just nu, när jag ser den här listan, förstår jag plötsligt varför den där “det går aaaldrig”-rösten dök upp när vi skulle börja. 😲😜

Som sagt – vi är inte redo. ☺

Ett par av sakerna hände faktiskt! Ena bakdelsvändningen fick ett litet stopp i sig. (“Färdig!” sa Donna.) Diagonalen där man ska gå över till skritt började bra, och jag kände faktiskt precis var/när jag borde ha gjort övergången. (Borde ha!) Jag blev lite för sen, och det blev rätt dåligt. (Resten av sakerna hände alltså INTE, lätt mirakulöst… 😵)

Vi hade en 5a (“rörelsen utförd men inte bra”, typ) och det var bakdelsvändningen. Vi hade två 5,5:or – den där galopp-skritt-galoppdiagonalen, samt en av diagonalerna i mellantrav (där det blev “HUVET UPP OCH PADDLA PÅ!”, för sånt händer oss ibland).

Resten hade vi godkänt på. 6 på båda skänkelvikningarna, lätt obegripligt, och faktiskt 6,5 på båda galoppserpentinerna!

Sofia lyckades filma även denna ritt, och när jag tittar på den här filmen ser jag tre saker: En ryttare som inte riktigt klarar av uppgiften, en häst som VILL men behöver bättre hjälp från piloten, och överlag ett taffligt litet ekipage som ändå har ganska kul. 😃

Totalt 61,000%. Godkänt. Vi kom sist i klassen, men vad fan spelar det för roll när man tar en lite naiv och tossig chansning och det blir såpass bra!? 😍

Lilla krulltottan, i helt fel hage, väldigt nyfiken på varför jag blev så lång (klättrade upp på en liten höjd bredvid hagen för att kunna ta en bild). ⁉
Lilla krulltottan, i helt fel hage, väldigt nyfiken på varför jag blev så lång (klättrade upp på en liten höjd bredvid hagen för att kunna ta en bild). ⁉

Donna hade inte fått någon hagtid alls, så när hon hade ätit ungefär fyra av sina sex kilo lunch (hon fick lite extra för att Hårt Jobb, fysiskt och psykiskt, idag), ledde jag ut henne till en av två lediga hagar.

Hon är så störtskön i såna lägen – hon bara hänger på, ingen tvekan, går in i en hage som hon antagligen inte stått i förut, och hon säger bara “Okej, fint så”, och börjar leta runt efter bajs att lukta på. (Det är tydligen spännande.)

Det var en lärorik dag.

Sett till själva Seriedressyren är vi helt ute ur räkningen. Vi skulle kanske kunna rida LB:1 i finalen för att jaga en placering i LC-serien, men nää, det känns inte så viktigt – särskilt som vi faktiskt vann den serien förra året.

Det blir vad det blir.

Avslutningsvis: Medan jag skrev på det här inlägget kom jag på en grej som gör dagens godkända LA-ritt extra rolig:

När jag skulle köpa Donna var “att börja jobba med LA och kanske rida något av programmen på Seriedressyren 2017” ett mål. Nu var hon ju lite paj vid köpet, så de tankarna bordlade jag. Det är fortfarande ett mål, såklart: Att träna på LA-nivå för att kunna rida såna program stabilt, men att bara yalla in lite såhär och ändå få godkänt är fantastiskt uppmuntrande!

Heja oss!!! 😃

Leave a Reply