Bambi-promenad med snurr (Vår 2017, dag 14)

Idag var det åtminstone lite kyligt – SMHI hade alltså rätt den här gången. 😉

Söndagen inleddes traditionsenligt med en himla massa skitjobb – alltså mockning av boxen och hagen.

"Åhå, nu ska matte samla ännu mer bajs!"
“Åhå, nu ska matte samla ännu mer bajs!”

Det var väääldigt svårmockat idag. Till slut körde jag tekniken “sparka loss sånt som är fastfruset, plocka frusna bajsbollar med fingrarna”. Grepen var rätt så oanvändbar. Jag fick ihop lite som bottenskrap i skottkärran, typ, efter 25 minuter av frenetiskt arbete. Donna var åtminstone snäll nog att inte vara väldigt “hjälpsam”, så jag slapp ha henne helt i vägen hela tiden…

Jag hade inget godis med mig ut i hagen. Donna tyckte att det var sorgligt.
Jag hade inget godis med mig ut i hagen. Donna tyckte att det var sorgligt.

Sen skulle vi köra en annan lite nyare söndagstradition: ge oss ut i skogen med Gunilla och Skinkan. På grund av halkan hade vi bestämt att en skritt runt kamrat skulle räcka.

Under förberedelserna lyckades vi öka deltagarantalet med 50% – Christina och Trolle ville gärna följa med (avsuttet).

Gunilla och jag satt upp, sen gick vi iväg. Skinkan först, Donna sist, och Trolle mittemellan.

Donna gick mycket försiktigt, förutom när vi skulle korsa vägen – då gick hon ungefär rätt in i Trolles rumpa (och fick en liten varningsspark i luften som svar). Sen gick hon ännu mer försiktigt… Efter första uppförsbacken kom vi till en sträcka där det inte fanns något stråk av barmark att placera hästen på. Halt på riktigt, alltså. Donna halkade med ett bakben. Och igen. Och igen. … Och igen. 🙄 Jag bad de andra stanna, och så satt jag av.

Det kändes inte schysst att låta henne hantera min vikt på ryggen samtidigt som hon så uppenbart inte riktigt fattade hur man promenerar på is.

Sen gick allt rätt bra ett tag. Vid fotbollsplanerna gick ett par med en okopplad hund framför oss. Donna reagerade ovanligt nog på det – spanade noga efter dem. Efter fotbollsplanerna passerade vi dem, de hade stannat medan hunden puttrade runt och nosade en bit ifrån dem. Donna var väldigt misstänksam, men hängde på de andra hästarna. Sen rasslade de till (jag tror de kopplade hunden och sedan skuttade nerför en lövfylld slänt). Då var de en bit bakom oss.

Donna, som sist-i-ledet-häst kände sitt ansvar och flippade lite. Galoppiruett runt mig, med väldigt slirande bakben. 😱 Jag sa NEJ! och höll henne kort, och hon stannade med nosen mot diket hon varit på väg ner i. “FNORK”, sa Donna. “VI ÖVERLEVDE!” sa jag. Sen kunde vi gå vidare, spända som fiolsträngar. 😛

Vid anläggningen dansade hon lite till (en annan lös hund), men det var rätt odramatiskt.

Gunilla med Skinkan och Christina med Trolle
Gunilla med Skinkan och Christina med Trolle

Jag vet inte varför hon var hundrädd just idag. Kanske för att de var lösa, i kombination med att hon kände att hon inte kunde springa undan på grund av halkan? Hästpsykolog är jag inte, så jag kan bara gissa.

När man går sist i ledet är ens jobb att hålla uppsikt bakåt! Duktig hest. 😃
När man går sist i ledet är ens jobb att hålla uppsikt bakåt! Duktig hest. 😃

Jag är ändå jätteglad att vi kom ut. Det har som sagt blivit mycket inomhusridning, och mer lär det bli. Vi behöver utomhuset – vi behöver omväxling.

Spända som fiolsträngar var det, ja… Donna och jag gick in i ridhuset för att arbeta lite med trav och galopp så att hon skulle få röra lite mer ordentligt på kroppen. Det gick hyfsat, men vi har fortfarande svårt med det mesta (gå rakt fram, byta gångart och såna avancerade saker… 😪), särskilt i början.

I högergaloppen kändes hon äntligen lite framåt, och sedan travade vi av med hyfsad aktivitet i hästbenen.

Avslappnad efter lite uppmjukande joggning. ☺
Avslappnad efter lite uppmjukande joggning. ☺

Hon fick frusta loss ordentligt i manegen, och blev ganska snabbt avslappnad igen, så det kändes bra.

Tillbaka i stallet upptäckte jag att jag för första gången någonsin glömt blötlägga kyldamaskerna. Grr. Donna fick benen linimentmasserade istället, och sedan övergick jag till utrustningspyssel, och till väntan på att eftermiddagsmaten skulle serveras. (Eftersom jag ändå var tvungen att vänta på att linimentet hade torkat ordentligt kunde jag lika gärna stanna lite längre och se till att Donna fick hönätet serverat åtminstone till ett mål idag. 😊)

Oron i blicken ska avläsas som "Nu svälter jag ihjäl, IGEN! Hjälp! 😱"
Oron i blicken ska avläsas som “Nu svälter jag ihjäl, IGEN! Hjälp! 😱”

Jag hängde utanför hennes box en del. Jag är bekymrad över hur hennes tänder ska hålla sig hela – när hon blir arg på en granne kastar hon sig tungt mot gallret med tänderna först. Det är verkligen jättekorkat.

Idag var hon lite extra superarg på Carambo, så hon levde rövare i boxen och högg i stålgallren så det ekade… Jag försökte distrahera henne istället.

"Jag ska slicka på telefonen!""Donna, slicka inte på telefonen.""... Okej ... Bara lite?"
“Jag ska slicka på telefonen!”
“Donna, slicka inte på telefonen.”
“… Okej … Bara lite?”

Häst-“selfies” är en distraktionsteknik… En annan var att rykta och täcka utan att sätta fast henne, och utan att hon hade mat. Det är tålamodskrävande, men det går, bara man har tid att vara mer enveten än Donna. (Det tar såklart lång tid. Det är inte lätt att vara mer enveten än hon.)

Till slut blev det en hyfsad bild!
En av de tio bilderna blev i alla fall hyfsad! ☺🐴

Till slut var allting ordnat, och jag kunde säga hejdå. Donna åt fortfarande, men ville ändå gääärna göra lite stretchövningar. 😉

Leave a Reply