KM gick inte riktigt som jag tänkt (Höst 2016, dag 126)

Det är inte så roligt att gå upp på söndag morgon. Jag skulle mycket hellre ligga och dra mig, slappa i soffan och titta på BBC, kanske börja fundera på att äta något bortåt 13-tiden… Sådana söndagar är dock ett minne blott sedan jag blev hästägare. I morse var det tidigare än vanligt, förstås. Starttid 1007 betyder att framskrittning bör börja senast 0930, betyder att vara i stallet mellan 0800 och 0830.

Det är ändå en baggis jämfört med hur det var på tävlingsmorgnar på ridskolesidan. 😉

Donna hade sovit i bajs, etc., som vanligt. Väldigt bra att hon fick sova i pyjamas…

Zzzzzz... (Avskrittning efter ritten.)
Zzzzzz… (Avskrittning efter ritten.)

Tidsplanen höll rätt bra, jag satt upp någon minut över halv. Det var bara vi och Dino i privathästframridningsmanegen, och vi puttrade runt och myste. Jag försökte fokusera framridningen på att 1: Mjuka upp min ländrygg, 2: Få Donna att gå fram för skänkeln, och 3: Få Donna någorlunda mjuk i sidorna. Det gick hyfsat, men inte jättebra.

Vi tog lite galoppfattningar också, och tränade – som så många gånger förut – på att stå still i halten även om jag rör på mig (viktigt för hälsningshalten i slutet av programmet).

En hel del av tiden var “Donna lallar runt som hon vill på långa tyglar medan Tina försöker tänka”. Det är också ett bra sätt att rida fram. 😜

Okej, hon kan se vaken ut också. ☺
Okej, hon kan se vaken ut också. ☺

När det var vår tur gick vi in i manegen, och jag red runt lite i väntan på startsignal. Här hade jag inte någon riktig plan, utan stämde bara av att ditt och datt fungerade. Startsignal. Jag tog tyglarna, och började trava i riktning mot startpunkten.
Donna: Aha. Det är nu det gäller, va?
Jag: Jupp. Nu gäller det!
Donna: Okelidokeli! Då kör vi!!!

Vi hade en bra, taktfast trav i ett ganska moderat tempo. Jag vill mycket hellre att vi uppfattas som lite sega eller oenergiska än att vi ska flänga iväg obalanserat. Särskilt nu när vi ändå bara jobbar med rehab-ridning på grund av den förslitningsskadade kotan. Donna var hyfsat lyhörd, men drog emot i avbrotten till skritt. Vi har inte jobbat så mycket med övergångar utöver de från skritt till halt.

Fri skritt blev okej. Ibland drar hon på i en riktigt energisk, nöjd fri skritt, men idag var hon lite seg. Det dög ändå.

När galopperna kom var jag beredd på den “Weeeheee, jag får springa!!!”-galoppen vi har jobbat med senaste veckan. Näpp. Det blev en riktigt fin och välbalanserad galopp. När man minst förväntar sig det så drar Donna fram sin kloka sida. 👍⭐

Tack vare att hon helt plötsligt visade sig kunna galoppera sansat behövde jag inte skära av hörnen så mycket som jag var inställd på att göra. ☺ Inte heller drog hon iväg som en furie på galoppdiagonalerna som hon gjorde när jag testade det häromdagen. Inte blev det så bra övergångar till trav (ännu en sak vi inte har kunnat jobba med), men det var inte på nivån “Tina skriker ‘AAARGH!’ och slår i nödbromsen” i alla fall. 😆

Halten blev helt okej. Sen var det bara att vända upp mot domaren och trava fram till avslutningshalten kvar. Jag vände upp. Donna sa “HURRA, ÖÖÖÖKAAAA!” och jag sa “NEJ!!! SNART STANNA!” och Donna sa “DU ÄR DUM”. På något sätt blev det ändå en bra halt. Sen … Sänkte jag en hand för hälsning. “Jahapp, då går jag väl”, sa Donna, och jag ville vråla rakt ut. Det som vi jobbat med så mycket! (Vi behöver jobba med det ännu mer. Varje ridpass, och i olika delar av ridpasset. Det här ska fan bli en besatthet hos mig. 😜)

Vi tog oss ändå igenom, och när vi lämnade banan kramade jag om Donna och kände hur glädjetårarna började sippra ut ur högerögat (det är alltid det som börjar…) Vi travade av som kortast, sen satt jag av och ledde ut henne i skogen på avskrittning där. Vädret var härligt.

Det är inte alltid jag får med hela öronen i bild 😉
Det är inte alltid jag får med hela öronen i bild 😉

Vi gick bort mot campingen, ingen idé att börja ta en längre tur med risk för bråk. Efter en bra stund kom jag på att det här faktiskt inte var en Pay and Ride, utan att resultaten publiceras på Equipe allteftersom. Håhå. Upp med telefonen. 69,167%!? Naaajs. Rätt oväntat också. Nog för att Donna blev riktigt fin inne på banan, men vi hade också några missar. (Exempelvis “Matte – titta – jag kan imitera en giraff!!!” en hel kortsida.) Jag var sjukt glatt överraskad, eftersom jag verkligen var helt inställd på att vi skulle komma sist i vårt KM (fyra ekipage stort, för övrigt).

Jaja. Tävling eller inte, de väsentliga ritualerna är desamma. På med kyldamasker, m.a.o. Ur med knoppar också. En stund senare – av med kyldamasker, och sen ut med hästen i hagen. Hennes ynkliga fem timmar hagtid blev idag bara två timmar. Sånt är livet. Stackars lilla boxisolerade grannen gnäggade oavbrutet efter oss medan vi gick iväg genom stallet. 😢

Man är så snygg efter att knopparna tas ur! 😍😄
Man är så snygg efter att knopparna tas ur! 😍😄

Vår KM-domare (samma år efter år) är duktig på att vara generös med poäng när det är såna här tävlingar med glada amatörer som bara gör sitt bästa, så jag la inte särskilt mycket vikt vid mina poäng. Självklart höll jag mig ändå uppdaterad via Equipe medan jag donade med vad som donas måste. Halvvägs genom LC-startfältet hade jag fortfarande bäst poäng och började så smått tro att vi kanske hade varit ganska duktiga. ☺

Jag mockade – box och hage. Hanna gick förbi på väg in till sin andra framridning och berömde min stil. Jag fattade ingenting tills hon påpekade att det inte är alla som mockar hage i vita ridbyxor. 😆

Det var supersvårt att mocka hage idag. Frusen lera, fruset bajs och annat mindre fruset bajs. Jag fipplade omkring med grepen, sprätte bajsbollar hit och dit, och önskade att jag hade en tång. Donna hjälpte till genom att hela tiden stå precis mitt ivägen. Puh.

Klart man ska ha vita ridbyxor när man mockar hagen... 😜
Klart man ska ha vita ridbyxor när man mockar hagen… 😜

Medan jag mockade blev LC-klassen klar. Vårt resultat stod sig – vi hade bästa LC-ritten. Jag blev rätt jäkla glad – nu var jag mer än nöjd med dagen. Bestämde att det inte vore mer än rätt att dumpa ett kilo morötter i Donnas krubba. 😙

Själva KM går inte per klass programmässigt sett, utan är uppdelat i lektionsponny, lektionshäst, privatponny och privathäst. Så jag hade fortfarande ett par timmar kvar innan jag visste hur det gick för oss KM-mässigt. Jag var som sagt redan nöjd med hur väl över förväntan vi hade lyckats, men allteftersom ekipage efter ekipage inte fick poäng på 70++ började jag umgås med tanken på att vi kanske skulle kunna komma tvåa och få en placering! 😱

Jag hade missat två grejer: Vi var bara fyra startande privatekipage i KM (för en av de jag hade räknat med i förväg har tävlat för annan klubb under året och red utom tävlan), och just vad KM gäller så utses etta, tvåa och trea oavsett antal starter (förutsatt att det är åtminstone tre startande förstås).

Jag preppade hursomhelst Donnas box lite extra. Hon är tamejfan världens bästa häst när hon vill.

Lagom belöning 🐴 🥕
Lagom belöning 🐴 🥕

Det blev rätt långa (men spännande på ett roligt sätt) timmar fram till tävlingens slut. Fram till strax efter klockan två hade vi fortfarande dagens högsta procent. Då klev ett lektionsponnyekipage och ett lektionshästekipage efter varandra in och klämde dit vardera 70,333% i LB-klassen.

Till slut var alla klasser klara. Sista privatryttaren inom KM red sist av alla, och jag var ganska intresserad av deras resultat, för att uttrycka det milt.

Bra poäng, men inte bättre än våra.

Wut?

Va?

Vänta nu.

Vi vann. KM i dressyr för privathäst. Det var ett väldigt decimerat KM eftersom vi har kvarka och bara ekipage som står på anläggningen kunde vara med, men ändå? Jag är fortfarande lite i chocktillstånd. Hur fantastisk är inte Donna? Omusklad och utan kondis kliver hon in på banan och levererar. Lätt program, visst, men att vi ens kan rida igenom ett LC är ju lite otippat, och att vi kan göra det bra är tamejfan mirakulöst.

Mirakelhästen:

När glädjetårarna slutat rinna gick vi ut för att jag ville fota Donna. Vi hann fastna på bild i annan kamera också. ☺ Foto: Louise Alfredson
När glädjetårarna slutat rinna gick vi ut för att jag ville fota Donna. Vi hann fastna på bild i annan kamera också. ☺
Foto: Louise Alfredson

Personlig triumf är att få 7or på både sits och inverkan. Jag vann över min kropp. HAHA, DIN JÄVEL.

7,5 på vägar känns bra. Om vi hade varit igång på riktigt kanske vi hade kunnat få en åtta. 😉

Något oväntad rosett
Något oväntad rosett

Vid prisutdelningen i kafeterian fick jag som alltid tårar i höger öga medan de andra klasserna presenterades. När det var vår tur höll jag tårarna tillbaka någotsånär, och lite hyfsat genom den obligatoriska fotostunden också. Sen brast det lite, och jag fick springa iväg ner till stallet. Donna behövde tempas.

Christina – som är en av de människor som gjorde dagens ritt möjlig genom att låna oss sin sadel – såg mig och frågade hur det gick och såg mina tårar och hörde mitt hulkande svar och sa “Men! Vill du ha en kram? Jag är inte så mycket för kramar, men …” och jag som inte heller är så mycket för (ytliga) kramar accepterade den så gärna. 👍

Sen fick jag svindeln över det hela att lägga sig genom att trycka in termometern i Donnas rumpa. Tillbaka till verkligheten, direkt. 😜

"Vad sa du? Att jag är bäst? Det vet jag väl."
“Vad sa du? Att jag är bäst? Det vet jag väl.”

Donna var jättesur på mig när jag skulle hem. Jag hade ju hängt eftermiddags- och kvällsmatspåsarna på hennes boxdörr, och det har hon givetvis hundraprocentig koll på. Att jag sedan avlägsnar mig utan att mata henne är skäl för hat. Jag skulle gärna ge henne all mat i världen, men jag vill ha en häst, inte ett sjuhundrakilos bowlingklot. 😆

Klubbmästare i dressyr. Vi? Helt galet. Det hjälper lite att veta att det som sagt var ett väldigt begränsat startfält. Nästa år hoppas jag att vi kan rida ett LB-program istället, och att många fler kan vara med!

Imorgon blir total vilodag. Tisdag blir avsutten skrittpromenad utomhus. Kanske onsdag också. Vad Donna gjorde för mig idag är inte optimalt för hennes återuppbyggnad, så nu tar vi ett steg tillbaka igen.

Vi har ändå ingen sadel, så.

Gruppfoto på alla som fick placering idag i de olika klasserna. Jag har skräp i ögonen... Foto: Maria Andriesse
Gruppfoto på alla som fick placering idag i de olika klasserna, ihop med domaren (Britt Hammar). Jag har skräp i ögonen…
Foto: Maria Andriesse

Leave a Reply