När hesten själv får välja… (Höst 2016, dag 48)

Det vansinnigt fina septembervädret fortsätter. Nu har åtminstone temperaturen gått ner lite, vilket är bra. Det är jobbigt när man är sjöblöt av svett innan man ens har ryktat färdigt…

Solbad!
Solbad!

När jag tog in Donna fick hon först äta lunch medan jag hämtade sadel och förberedde annan utrustning. När hon ätit klart tog jag ut henne på framsidan för att sköta grundryktandet. Minst fem olika personer sa “Vilken fin häst!” i olika varianter när de såg henne. Jag tackade å hennes vägnar – själv var hon helt världsfrånvänd i sin lilla gräsätarbubbla. 😍

Ett gäng barn stod vid ett tillfälle och klappade på henne lite här och där. En av föräldrarna, som känner Donna, föreslog att de skulle passa sig (klokt att göra runt Svarta Faran), men just när gräsklippning står på schemat så finns det inte en millimeter av Svart Fara i henne, så det var hur lugnt som helst. ☺

Donnas favorit-"skötspilta" igen ☺
Donnas favorit-“skötspilta” igen ☺

Vi gick så småningom in (Donna protesterade lite) och så gjorde jag resten av rykten (hovkratsning, ögonrengöring och liknande), lindade benen, sadlade och tränsade, med en och annan förhandsgiva av eftermiddagsmaten.

Jag ser inget skäl att inte använda mig av mat för att göra henne nöjd och lugn. Jag kan göra iordning henne ändå, men det innebär alltid lite krig, och det gynnar ju ingen av oss. Dessutom är det mer likt naturligt hästbeteende att få lite mat ofta än mycket mat sällan. Så, vi kör på det. ☺

Såret, fem veckor senare
Såret, fem veckor senare

Jag gjorde iordning hennes matburkar också. Passade på att smaka på nyponpulvret för att jag kom på att jag inte gjort det än. Det var löjligt gott. Jag ska inte börja sno Donnas mat åt mig själv, lovar!

När jag tränsade snappade hon efter min hand, igen.
Jag: Don’t bite the hand that feeds you!
Donna: Börja mata mig dubbelt så mycket så kanske jag kan överväga det…
Jag: … Fair enough.

Jag håller henne ju på diet – hon kan inte motionera ordentligt, så hon får mindre mat än hon är van vid från sin ridskoletid. Men fler gräsätarstunder, åtminstone. 😉

Dunkelblått idag. Donna vägrade titta mot kameran 😝
Dunkelblått idag. Donna vägrade titta mot kameran 😝

Först hade jag tänkt att vi skulle upprepa det vi gjorde förra helgen – gå runt Kamrat “baklänges” och vända vid slutet och gå tillbaka, sedan lägga kyldamaskerna i blöt och avsluta med en halvtimme på parkeringen + rundan runt bron. Medan jag sadlade kom jag dock på att vi kunde variera det lite: Först en enkel kamratrunda, sen parkering en stund, sen blötlägga damasker och avsluta med en till enkel kamratrunda. Så, så gjorde vi.

Minen hos en häst som tröttnat på sin envetna paparazzo 😎
Minen hos en häst som tröttnat på sin envetna paparazzo 😎

Första rundan red jag nästan helt på helt lång tygel (förutom i nedförsbackarna mot slutet där jag kortade tygeln för att se till att hon jobbade sakta men säkert, med bakbenen mer under sig, istället för att bara snubbla nedför vind för våg).

Donna fick i princip bestämma tempot, och fick titta på saker bäst hon ville, och stanna till om hon så önskade. Vid ett tillfälle stannade jag henne – i en korsning såg jag att en häst kom gående på den stig vi skulle in på. Lugnare att vänta än att försöka mötas på smal stig. ☺

Den rundan tog lite över 35 minuter. Donna verkade tycka att det var trevligt, och rätt avslappnat. När vi kom tillbaka till parkeringen sa jag “Nu ska vi jobba lite!”. Donna svarade “Mmmkej då, men asså, vi måste inte – inte för min skull, i alla fall.”

Jag upptäckte ganska snart att jag inte heller hade särskilt mycket inspiration för parekeringsjobb, så jag satt av, la damaskerna i vattenhinken, satt upp igen, och så styrde vi ut runt Kamrat igen. ☺

Grimbyte i gräsklippningsfabriken
Grimbyte i gräsklippningsfabriken

Donna var mycket mer energisk nu, och nu red jag med korta tyglar och det var jag som bestämde form, takt och tempo. Vi fick hela tre spontana övergångar till trav. När jag föreslog att hon skulle trampa på mer aktivt i skritten svarade hon “Jag kan ännu bättre – jag kan traaaava!”. Fast det får hon ju inte. Det är tio dar kvar innan vi ska börja trava med flit. Så jag höll in henne efter ett par travsteg. Hon ryckte på axlarna och sa “Jaja, du vet inte vad du går miste om, men whatevz”.

Jag vet såklart mycket väl vad jag går miste om, och jag är nog mer ivrig än hon när det gäller att få utöka repertoaren igen, men en av oss måste ju vara ansvarstagande vuxen, och det är inte riktigt Donnas grej… 😝

Denna andra runda tog 21 minuter. Det är skillnad på skritt och skritt! Vi skrittade av uppsuttet och avsuttet i en kvart, sen var det dags att kyla bakbenen.

Efter kylningen masserade jag med liniment på bakkotlederna. Donna stod då lös i boxen, utan mat, och var ganska benägen att få smaka på linimentet. Hon tror aldrig på mig när jag säger “Det här kan du inte äta” – hon måste få konstatera det själv. Varje. Jäkla. Gång. 😁

Plötsligt händer det - hon står still och tittar trevligt mot kameran! 😮
Plötsligt händer det – hon står still och tittar trevligt mot kameran! 😮

Sen ibland dårå, så går man förbi sin häst och ser en prydlig, färsk bajshög i ett hörn. Den vill man såklart lyfta ut så snabbt som möjligt. Så man kommer in i boxen med en bajshink och en grep, och ens nyss så passiva och lugna (sovande) hest blir plötsligt hjelpsamheten personifierad och ska flytta sig strategiskt och när man säger “Stå still, bara!” svarar hesten “Ja – ska jag stå still här? Nä, här är bättre, va? Eller nä, det första, va?” och så har man på tjugo sekunder fått en kvadratmeter nertrampad bajs att jobba med istället. Eller, det kanske bara är vi? 😜

Efter kyldamasker och liniment gick vi ut och åt gräs igen. Benen torkar lite snabbare så – några solstrålar nådde oss fortfarande, och luftfuktigheten ute är lägre än i stallet. Det blev ny grimma/grimskaft-kombo, för det vi brukar använda behövde verkligen tvättas. Donna är såklart vacker i allt. 😉

... För att i nästa stund kräva belöning för att hon poserade så fint 😜
… För att i nästa stund kräva belöning för att hon poserade så fint 😜

Idag var en bra dag. Lika brötig som hon var igår, lika hänsynsfull och beskedlig var hon idag. Det är nog så att hon reagerar på hur jag mår, fast inte som en omhändertagande individ, utan mer så som jag själv är – “Jasså, du mår dåligt? Sånt orkar jag inte med. Jaså, du mår bra? Kul, då kan vi umgås!”

Jag vandrade hursomhelst hemåt med ett leende på läpparna idag. 😘

Leave a Reply