Veterinärkoll och ett parkeringpass (Höst 2016, dag 45)

Det är imorgon fyra veckor sedan veterinären (Johan) sa att vi skulle kolla Donna igen om fyra veckor. Imorgon har han semester, så den återkommande veterinärdagen i stallet var idag istället. Jag var i stallet en stund innan för att göra Donna presentabel.

Väntar tålmodigt på veterinären...
Väntar tålmodigt på veterinären…

Själva hältekontrollen var riktigt svår. Jag har alldeles för ont i höften på förmiddagen för att kunna springa. Så, jag skuttade fram som en korsning mellan groda och krabba, medan Donna snällt travade bredvid. 😛

Det har inte hänt jättemycket på fyra veckor, men det hade jag inte räknat med heller. Hon markerar fortfarande lite före böj och mer efter. Men sen är det ju – som veterinären också sa – det där med att en femtonåring som gjort sina år på ridskola antagligen markerar efter ett böjprov vare sig det är en specifik skada eller mer allmän stelhet och knackighet. Han tyckte inte att det var helt självklart i nuläget att det är kotan som trasslar när hon reagerar så.

Vi ska skritta så som vi har gjort nu i två veckor till. Sedan ska vi pröva att lägga in någon minut trav i ridpasset under nästföljande två veckor, och sedan träffa veterinären igen. Om kotan svullnar mer, eller svullnaden blir hårdare, får jag givetvis gå tillbaka till att bara skritta. Med andra ord rör det sig (antagligen) fortfarande framåt, men precis så långsamt som jag har varit inställd på att det ska.

... Men kommer plötsligt ihåg att den nya grannen måste påminnas om att hålla sig i sin box! 😝
… Men kommer plötsligt ihåg att den nya grannen måste påminnas om att hålla sig i sin box! 😝

Jag lallade iväg till jobbet i den olidliga högsommarhettan, jobbade några timmar, och lallade sedan tillbaka till stallet i den fortfarande lika olidliga högsommarhettan.

En liten stund med stakethäng igen
En liten stund med stakethäng igen

Den här gången hade jag faktiskt hästgodis i fickan på jobbyxorna, så jag fick extra godmodigt stakethäng med Donna. 😜 När jag hade haft kameran uppe alltför länge gick hon dock iväg och hälsade på Skrållan istället. 😀

Skrållan är tydligen en trevlig häst att prata med!
Skrållan är tydligen en trevlig häst att prata med!

Sadeln var ledig (de som red Emmi använde hennes dressyrsadel), men det dröjde ändå innan vi kom ut. När jag hade ryktat klart (och mockning och sådant också var gjort, förstås) var jag helt genomsvettig och nästan lite yr, och insåg att det är bra att dricka något ibland, så jag fick ta en vätskepaus. Sen orkade jag inte ställa om från planerad utrustning (rött) till reflexer, så jag bestämde att vi skippade Kamrat och höll oss på stallsidan av vägen. Även om det är bra med reflexer när man är på parkeringen, så är det inte helt nödvändigt på det sätt det blir när man rider ut och korsar bilvägar.

Vi gick alltså bara runt bron + campingen, och arbetade på anläggningen. Det blev många kvartsbakdelsvändningar – “fyrkantiga” eller “sicksack”-serpentiner. Donna är inte ett dugg bekväm med att korsa framben, så jag tror hon är ganska stel i bogpartiet, och att göra lite bakdelsvändningar känns som ett bra sätt att under ordnade former få henne att börja mjukna där en smula.

Lite senare bad jag henne att väldigt, väldigt långsamt och försiktigt gå rakt i sidled, och när hon tog det första steget där hon korsade benen rätt stönade hon till, lilla hjärtat. Nästa steg gick bättre, sen tyckte jag att det fick räcka. Om man stönar av obehag så tycker man nog inte att övningen är särdeles trevlig. :/ Vi får jobba mer långsiktigt på att mjuka upp framdelen i sidled. Mer milda skänkelvikningar, mer bakdelsvändingar och/eller “snäva hörnpasseringar” och liknande. Svårt att veta var man som ryttare drar gränsen – är det nyttigt att pressa lite, för att det faktiskt är först efter det som resultaten kommer, eller ska man backa och ta det lugnt? Själv kan jag ju välja att tvinga mig att göra sådant som gör ont, för det är inte förrän efter att jag gjort det som det slutar göra ont, men hur förhåller man sig till det hos hästen?

Jag vet att hålet jag gjorde finns här!!!
Jag vet att hålet jag gjorde finns här!!!

Jag har som sagt vänt på hönätet eftersom Donna tillverkat ett stort hål på det som tidigare var framsidan.

Donna vinner inte alltid pris i intelligens, men när det gäller mat är hon ganska klyftig. 😎 Hon listade snabbt ut att hålet inte är borta, det är bara lite svårare att komma åt det:

[wpvideo 2AwEmkxU]
(Video: Donna jobbar bakifrån med hönätet.)

Efter kyldamaskerna fick jag som vanligt vänta på att benen skulle torka, så Donna fick vänta lite på att få resten av sin kvällsmat också. Det tog hon faktiskt med ro, förutom när hennes nya granne skulle dricka ur sin vattenkopp. Det var uppenbarligen oacceptabelt beteende och Donna kastade sig iväg till det hörnet av boxen för att påpeka detta. Pust och suck.

Med pannluggen full av silagerester väntar hon ivrigt på resten av kvällsmaten
Med pannluggen full av silagerester väntar hon ivrigt på resten av kvällsmaten

Jahapp. Så livet fortsätter i ganska samma spår, och så håller jag tummarna för att det där med travandet inte kommer att ställa till med något. Donna kommer nog att tycka att det är trevligt i alla fall, hon försöker gärna redan idag lägga in lite trav när jag ber om mer skrittaktivitet, och det känns inte som om hon försöker smita undan skrittjobbet, utan som om hon faktiskt vill få lite mer gångartsvariation. 🙂

"Men matte, jag kan inte vaaaara sötare än såhär! Var är goooodiset?!"
“Men matte, jag kan inte vaaaara sötare än såhär! Var är goooodiset?!”

Leave a Reply