Ett litet steg framåt! (Höst 2016, dag 23)

Idag hämtade jag upp ännu ett paket till Donna på posten.

Idag skulle jag alltså hälsas på
Idag skulle jag alltså hälsas på

Efter att vi sagt hej till varandra vid hagen gick jag in, mockade, donade och hängde upp presenten i hennes box. Sen hämtade vi in hästarna.

Ständigt med grimman på sniskan
Ständigt med grimman på sniskan

När vi kom in i boxen betedde sig Donna rätt misstänksamt. Det tog mig ett par sekunder att fatta att hon blev skeptisk till den där nya, vita saken som plötsligt hängde på väggen! Men eftersom jag direkt därpå började stoppa ner lite hösilage i den (det fanns en liten giva på marken också) blev den omedelbart helt acceptabel. 😁

"Jaså, mat. Jamen då, så."
“Jaså, mat. Jamen då, så.”

Sen först hann jag kolla när/om sadeln var tillgänglig. Det visade sig att vi skulle hinna med en ridstund om jag omedelbart började göra oss i ordning. Så det gjorde jag.

Som jag har nämnt har vi haft svårt att komma iväg bort från anläggningen på “nya” vägar. Idag hade jag en plan som gick ut på att inte gå till det ställe där jag fått vända henne två gånger redan – stor risk att det bara skulle bli likadant igen. Så jag red över vägen på samma ställe, men vände istället höger, nedför backen. Donna gjorde ett par försök att stanna, men idag var jag med och sa “Näru, vi går vidare” innan det stod stopp. Det funkade.

En bit ner i backen mötte vi en skateboardare som var bussig – stannade och bar brädan medan han passerade oss. Snällt. Sen, en bra bit bakom oss, släppte han ner brädan igen. “AAAARGH, NU ATTACKERAR UTOMJORDINGARNA!!!” sa Donna och galopperade iväg. Med trasig kota, på asfalt, i nedförsbacke – men lyckligtvis lyckades vi hålla oss till två och ett halvt språng nästan på stället innan vi var tillbaka i skritt. Puh! Tur att nödbromsen funkar. 😶

Vi gick vänster igen sedan, förbi tennisklubben och polisstallet. Donna brukar vara spänd på den sträckan i vanliga fall, så idag var förstås inget undantag. Vi gick upp en liten bit i backen, sen slappnade hon av och frustade. Så då vände jag och så fick vi gå Läskiga Sträckan igen. (Det började ta slut på vår ridtid.) En avslutande sväng runt bron, sen satt jag av, sadlade av, lämnade sadeln hos ridskolan och därpå promenerade vi på stallplanen en stund.

Nu var Donna så avslappnad och trött så hon knappt rörde sig framåt. Jag tror hon var ganska mentalt utpumpad efter den lilla ridturen. ☺

Hemma igen! Betydligt mer avslappnad.
Hemma igen! Betydligt mer avslappnad.

När kvällsmaten serverades la jag en del av den i nätet också. Det förlänger definitivt hennes ättid. Och hon verkar inte direkt arg över nätet – verkar mer se det som en utmaning. 🙂

[wpvideo 3u1mfx4s]

Leave a Reply