Helt bra mår hon inte (Höst 2016, dag 16)

Donna mår inte som hon borde. “Såklart hon inte gör – trasigt ben och pajad i ansiktet!”, kanske ni tänker nu. Det bekommer oss faktiskt inte särskilt mycket. Problemet är: Hon mår inte bra psykiskt, och det är värre.

Problem 1 (ättid): Hon kan inte äta tillräckligt länge. Det ideala vore att hon har något att tugga på konstant. Vi har fyra givor om dagen, men hon suger i sig dem och sedan blir hon rastlös nästan direkt efteråt – “Maten är slut – när får jag någonsin mat igen? Jag svälter ihjäl“.

Problem 2 (hästsocialiserande): Hon är väldigt ensam. Hon är ensam i sin hage, även om hon gillar att försöka få kontakt med herrarna i hagen (bredvid), och den allra mesta tiden av dygnet är hon i sin box, där det än så länge är det tomt både till höger och vänster om henne (och rakt mittemot med). (Granne skulle nog mildra Problem 1.)

Problem 3 (magsyra): Jag misstänker definitivt att hon har magsårsaktiga problem. Forskning pekar på att > 60% av alla tamhästar har typ magsår. Problem 1) och 2) ovan är kraftigt bidragande orsaker till sådana problem. Så Donna är en trolig kandidat redan på papperet. Utöver det är hon (har varit så länge jag känt henne, alltså sedan hon kom till GFRK för snart sju år sedan) luftsnappare, hatar att man rör vid sadelgjorden och har även andra beteenden som kan vara symptom på magsmärtor.

Problem 4 (motion): Hon är understimulerad, får inte tillräckligt med motion av varierande slag, vilket vore bra för både kropp och själ.

Det är inte kul att se henne hetsa, stressa, må dåligt. Vad jag kan försöka göra (och försöker göra):

Tanke 1 (ättid): Foderhalm vore bäst. Jag kan inte ge henne mer vanligt grovfoder, hon får redan mer än nödvändigt i energi och protein (och att bli fet är inte så hjälpsamt). Jag kan kanske inte sätta det hon får i ett nät – jag har sett henne äta ur hönät. Hon blir förbannad över att inte kunna få en ordentlig munfull mat, så hon fajtas hysteriskt med nätet och kastar det hit och dit med full kraft. Knappast avstressande. Men halm är svårt på ett ställe som har sån platsbrist som vi har, och det är inte så himla lätt för mig att flytta henne någon annanstans. Jag har som en (kanske usel, kanske hyfsad) kompromiss beställt en sån där slickgodisleksak som man hänger fritt så att hon förhoppningsvis får något annat och lugnare att tänka på än att attackera alla som går förbi i sin mathets. Jag ska fortsätta utforska halm-möjligheterna också. Och hönäten.

Tanke 2 (hästsocialiserande): Jag har lagt upp en kontaktannons å Donnas vägnar vad hagen anbelangar, och har lite intressant napp där, men boxgrannar kan jag inte påverka. Jag har tyvärr inte råd att hyra “boxen breve” och köpa Lirikka bara för att ge Donna en bra miljö. Vinner jag på Lotto kommer jag att göra det. 😜

Tanke 3 (magsår): Magontet är både symptom och orsak (ond cirkel). Eftersom en diagnosmetod är “behandla”, har jag beställt ett receptfritt fodertillskott som ska hjälpa till med det här. Det löser såklart inte ensamt grundproblemet, men om det kan minska hennes smärta/obehag är det värt varje krona (det var heller inte absurt dyrt).

Tanke 4 (motion): Joråsatteh. Hennes skada begränsar oss väldigt mycket. På torsdag (i övermorgon) har vi en dejt med veterinären – jag har meddelat jobbet att jag vaddar. (Som vabbar, men med Djur istället för Barn.) Jag hoppas få klarhet i hur jag ska fortsätta jobba framöver.

Så. Ja. Det är så här min hjärna snurrar 24/7 just nu. Med “just nu ” menar jag “de senaste veckorna och antagligen konstant framöver även om det säkert lugnar ner sig. Nån gång. Säkert. Kanske…”. 😎 )

Idag, i alla fall, var det lite bråttom för mig eftersom jag i mina ynka tre till fyra timmars stalltillvaro skulle hinna få in ett tävlingskommittémöte och en laserbehandling av Donnas (väldigt väl läkande) sår.

Det gick rätt bra – jag stötte bara på ett helt nytt beteendeproblem hos Donna. När jag skulle tränsa högg hon mot handen som höll bettet. Hon brukar snarare dyka ner i tränset och ta bettet med om inte glädje så åtminstone gott mod. Jag tror allt det jag just beskrev ovan är en orsak, i kombination med att hon hade sånt allmänt obehag av den svullna nosen igår.

Det kan också vara ett tandproblem, men tack vare en kontaktannons igår så har vi en tandis-dejt på gång i början av september, så det är ju bra. ☺

"Mitt mellanmål är slut - jag har tråååkigt!"
“Mitt mellanmål är slut – jag har tråååkigt!”

Behandlingen gick rätt bra, Donna höll huvudet väldigt stilla längre stunder. Hon älskar ju att få manen ryckt, så medan Cia laserbehandlade såret stod jag med ett nävgrepp runt mankammen och drog ut något hår då och då.

Efter behandlingen gick vi ut och spatserade i kanske 40 minuter, varav minst 15 ägnades åt att äta gröna saker.

Hon gjorde en kul grej där – vi gick iväg samtidigt som ett långt led av ridskolehästar. Vi följde dem en liten bit, sist i ledet (efter ledet egentligen) och tog sen vänster när de tog höger. “Okejokej, trevligt”, sa Donna, och promenerade vidare helt avslappnad ihop med mig. Efter tio minuter vände jag henne 180° för att gå hem. Hon fick en CHOCK. “Va? VÄNTA NU!!! Det var fullt med hästar här nyss, vart försvann de!?”

Hon blev tre meter hög, studsade runt, och gnäggade till och med (det har hon inte gjort sen våra första dagar ensamma ute). Jag… Jag skrattade kärleksfullt inombords, och skakade lätt på huvudet över hennes fantastiskt usla observations- och/eller reaktionsförmåga. 😝 Sen tog jag kommandot och krävde lite tempoväxlingar, så glömde hon snart sin omotiverade ensamchock. 😆

Öron. Med en häst under. (Och ett sår, men det är ju så gott som läkt nu) 😜
Öron. Med en häst under. (Och ett sår, men det är ju så gott som läkt nu) 😜

Såret läker som sagt bra. Det verkar ha slutat vätska, men jag satte på en kompress för att kunna se om det verkligen är så. Att sår ska torka ut, och att flugor är bra, verkar vara “gammalt sunt förnuft” (läs: närapå skrock) och jag försöker hitta en bra balans mellan olika input-källor. Helst sådana med stöd i forskningen.

Hur som helst. Jag älskar den här situationen helt outsägligt mycket trots allt. Jag skulle ju aldrig bli hästägare, tills min ridskola skulle sälja min bästa vän. Då var det plötsligt bara så självklart (för mig) att jag måste bli hästägare, och jag hade så många fina planer om hur dressyr, hopp, cavaletti, markarbete, tömkörning, uteritter och på vilodagar utepromenader (men alla jobb i manege skulle inledas med framskritt ute i tjugo minuter om inte vädret var helvete, som Göteborgsk isgata, t.ex.)

Vi fick istället en chans att börja om från början.

Synd bara att jag inte har kompetensen att avgöra hur jag kan motionera henne bäst med avseende på skadan. Men, vi har en veterinärdejt på torsdag. Jag tror inte att han kan säga mycket mer om svullnaden och blödningen än att “Ja, det är ju bättre än för två månader sen”, men han kan nog hjälpa mig lägga upp ett träningstänk för närmaste månaderna i alla fall. Och i bästa fall kan jag hinna fråga om det här med magsår och stereotypier också. I aaaallra bästa fall hinner jag fråga nånting om sår till och med. Men det ligger lågt i prioritet just nu.

Jag fick någon skämtsam fråga idag om jag ångrar Donna-köpet.

Inte ett dugg. Inte ens ett nanogram av ånger finns. Det här är helt enkelt så det måste vara. Nu ska jag bara bli bättre på att vara hästägare, så fort det bara går. “Bara”…

Leave a Reply