Hur man inte ska göra (Seriedressyren, riddag 21)

Idag har varit en riktigt jobbig dag. Det började egentligen jättebra med att jag lyckades sova i lite över fem timmar, vilket är en smärre evighet för mig, natten före tävling. Var uppe i god tid också.

Kallt ute, och jag visste att jag skulle få tillbringa en del tid ute i kylan under dagen, så jag gick inte till spårvagnen alltför tidigt. DUMT. Missade vagnen, som givetvis var för tidig, eftersom söndag morgon. Kunde inte springa snabbt heller eftersom det var fläckvis glashalt ute. 😠

När jag skulle skicka ett meddelande till de andra arrangörerna om att jag blev en halvtimme sen, tappade jag telefonen i backen. Spricka i glaset. Turligt nog en enda, “ren” spricka men ändå så HIMLA jävla trist. 😠😠 Fick gå tillbaka hem och vänta på nästa vagn.

Väl i stallet grejade jag med diverse-uppgifter, tills jag skulle vara funktionär kl 9 (utomhus). Det var kallt men inte outhärdligt, däremot kom inte den person jag hade satt på att vara där samtidigt, och jag hann bli väldigt orolig över huruvida hon skulle komma till sitt nästa pass (det gjorde hon, hon hade bara inte sett det senaste schemat). Och vår huvudansvariga på parkeringen har varit / är jättesjuk men kom ändå för att han, om något, har för mycket vilja att ställa upp, så nu oroar jag mig för att han ska bli ännu sämre. 😐

Hon står lite konstigt här, Donna, men man ser Emmelies fina knoppar! 👍
Hon står lite konstigt här, Donna, men man ser Emmelies fina knoppar! 👍

Jag hade ju lyckligtvis den perfekta Donna-groomen, Emmelie, som återigen skötte allt hästpreppande åt mig. Utan den hjälpen tror jag att jag hade strukit mina starter. Jag var helt knäckt en timme innan jag skulle rida första starten. Nästan gråtfärdig av stress och matthet och allmän hopplöshetskänsla. 😲

När det var dags att sätta på hästen utrustningen började det kännas liiite bättre, det går bara inte att ge upp hoppet om livet just när man pysslar med Donna. Tyvärr upptäckte jag, efter att ha fått på benskydden, att jag glömt mina ridhandskar på toaletten, som givetvis var upptagen när jag skulle hämta dem. Ingen stor grej i sig, men i mitt skick kändes det som ännu ett bevis för att jag borde åka hem och dra en filt över huvudet. 😠

Jag hade bestämt mig för att testa Lupicors sadel igen, eftersom det ändå är den sadel Donna har som dressyrsadel, och den borde ju hjälpa med den lodräta sitsen. Det var nog mitt största misstag idag. Aldrig mer den.

Donna och bästa Donna-groomen!
Donna och bästa Donna-groomen!

När vi till slut började rida fram (lagom med tid idag), kunde jag inte på något vis hitta rätt position i sadeln. Donna hade öronen framåt och började trava hela tiden i skritten, så jag gick över till trav-joggande ganska tidigt, vilket även påverkades av att det var ett par minusgrader och vi båda kunde behöva bli varmare. Längde stiglädren.

Det var inte bra med oss. Jag kände det ganska tidigt, men försökte ändå hitta på saker för att få igång något trevligare, men Donna var i sin egen lilla värld. Hon noterade mina hjälper, men lyssnade inte för fem öre. Det fanns inte tillstymmelsen till framåtbjudning i henne. Det enda som var framåt var hennes öron, och de var konstant framåt (med andra ord aldrig riktade mot mig).

Donnas min här?!
Donnas min här?!

Det var likadant i Collecting Ring, och det var likadant inne på banan. Jag hann under tjugo minuter länga och korta lädren fyra gånger (sista gången efter att vi hade fått startsignal till lätt C-programmet). Först kändes de fem centimeter för långa (stå på tå för att nå-känsla), och kortade jag ett hål blev de en decimeter för korta (slå knäna mot klossarna och vara tvungen att överdrivet vinkla vristen-korta). Intressant med tanke på att det är ungefär tre centimeter mellan hålen. 😣

Donna var som sagt på ganska bra humör – hon tyckte det var en jättetrevlig stund med många skojiga saker runt omkring. Tyvärr strök hon mig ur ekvationen ganska tidigt. I efterhand tror jag mycket berodde på sadeln som jag alltså inte kunde sitta i – dumt av mig att experimentera med den just idag.

Nåväl, rida program är bra träning vare sig det går bra eller inte. Under båda programmen satt jag på en pigg och glad häst som samtidigt vägrade både att kommunicera och att gå framåt. Jag hoppades att det skulle släppa till lätt B:n, men det blev precis samma sak där.

Emmelies min här!?
Emmelies min här!?

I LC:n lyckades vi få fel galopp i en fattning, och tappa galoppen på en diagonal. Det blev fyror. I den fria skritten funkade dock hennes allmänna pigghet bra och vi fick en åtta. Därutöver låg det mest runt 6 och 7 och vi fick 64,667% vilket gav oss en fjortondeplats av 24 starter.

Självklart är det inte en total hopklappning, men ridkänslan var usel och kommunikationen obefintlig, och poängen kan bara ses som ännu ett betyg på att vi ändå har lyckats höja vår lägstanivå, för jag kan knappt komma ihåg när vi senast kändes såhär ur fas.

I LB:n hoppades jag som sagt på bättre bjudning, och hon kändes lite mer med på noterna när vi travade runt inne på banan. I lättridning. När vi påbörjade programmet satte jag mig förstås, och vips så var bjudningen borta igen, och jag fullständigt avpolletterad. Igen. Vi tog oss igenom med nöd och näppe (jag red till och med fel på ett ställe), med väldigt jämna blaha-poäng – hela protokollet innehåller enbart 6/6,5/7 med en klar övervikt av sexor. Procenten blev 61,667 vilket satte oss på plats 15 av 19.

Det enda roliga med det var att jag efter ritten fick frågan vad jag trodde det blev, och svarade “62, eller 61”. Så jag hade tydligen samma poängbedömningsram som domaren. 😁

Två nya rosetter trots allt...
Två nya rosetter trots allt…

Emmelie har som sagt varit en helt ovärderlig hjälp idag, igen, och efter lite avtravning/-skrittning ville jag få någon bild på henne, Donna och de fina knopparna, ute i solen. Man får ju passa på när Göteborg inte visar sitt vanliga, charmiga, jämngråa ansikte … (Bilderna ovan, alltså!)

Senare under eftermiddagen fortsatte jag jobba som funktionär, och det blev en jobbigare eftermiddag än senast, med ett protokoll som försökte rymma (men lyckligtvis fångades in till slut) och ett antal diskussioner om våra specialregler som frångår TR. Vi kommer givetvis att ta till oss av åsikter, diskutera igenom saker med alla berörda, och både lära oss, och växa, men återigen var jag inte i skick att bli annat än nedstämd, stressad och ledsen över att ingenting fick funka idag.

Jag tror, och hoppas, att de flesta hade en bra dag, men jag vill ju att alla ska ha en jättebra dag. Det vill vi såklart alla, annars skulle vi inte plöja ner de otaliga timmar vi ägnat åt det här hittills. Förhoppningsvis blir allt rätt nästa gång!

Och nästa gång rider jag i vår vanliga allroundsadel. 😝

Efter att allt jobb äntligen var slut kilade jag förbi hagen för att säga hejdå till Donna. Nu äntligen ville hon kommunicera med mig! Bättre än inget, antar jag… 😂

Heeej! Öh... Godis?
Heeej! Öh… Godis?

Så nu får jag slicka såren ett tag, sedan försöka lista ut vad jag kan göra för att det inte ska behöva bli såhär igen.

Trots allt ångrar jag inte dagen. Det var jättekul att rida nya LB:2 även om det hade varit roligare om vi gjort det tillsammans istället för att kriga om varje liten sak, och jag har nog lärt mig en del även om jag inte orkar analysera det så värst noga just nu. 😫💤

Jojo, klart vi är kompisar... Om du har godis? 😜
Jojo, klart vi är kompisar… Om du har godis? 😜

Leave a Reply