Joggingdressyr (Riddag 11)

Idag hade jag köpt en lektion i min gamla måndagsgrupp som jag lämnade för ett och ett halvt år sedan när jag skiftade fokus från hopp till dressyr. De hade idag sin månatliga dressyrlektion, så det blev inget hoppande för oss.

Donna hoppade dock en lektion kl 19-20. Jag hann titta på slutet av det passet, och fick se Donna tappa sin ryttare. 😩 De kom an mot ett litet hinder i Donnas patenterade Långsam-Gunghäst-galopp. Det ledde, som oftast, till att Donna gjorde ett underligt och obekvämt (obekvämt för ryttare alltså) skutt, och Kristina förlorade balansen, och landade ganska tungt på ryggen med en eftersläng av hård duns i gruset med huvudet. 😲 Jag satt på läktaren på andra sidan manegen och hörde hjälmdunsen väldigt tydligt. Det slutade med att vi fick ännu ett ambulansbesök. Det är inte världens tryggaste sport man pysslar med…

Jag hoppas Kristina inte fick någon allvarligare skada utan att det “bara” blev lite hjärnskakning eller så.

Med efterföljande effekter blev det aldrig så att jag hann ta någon Donna-bild, så jag använder lite foton från igår i detta inlägg istället:

Nöjda efter ridningen!Foto: Emmelie Tedfelt
Nöjda efter ridningen!
Foto: Emmelie Tedfelt

Eftersom den ridlärare som skulle hålla i fodringen satt i manegen med vårt olycksoffer insåg jag att det inte skulle bli någon mat till hästarna på ett tag. Det var egentligen bara för att jag tänker på Donnas och mitt eget bästa som jag alls kom att tänka på det – dels för min skull, för att det inte är ett dugg mysigt att göra iordning Donna när hon står och väntar på mat – dels för hennes skull, för att hon skulle gå tre lektioner idag efter att ha varit Fina Dressyrstjärnan igår och det kändes som om hon åtminstone borde få sin mat vid normal tid!

Tyvärr var inte matpåsar med färdiguppmätt hösilage/hö gjorda. Jag kan inte dela ut mat direkt från kärran, för jag har i princip noll känsla för vikten på hö jag håller i. Men jag och Cathrine gav oss på det – hon körde matning från kärran från ena hållet medan jag började från andra änden med den betydligt långsammare metoden att väga upp påse för påse. Eller ja, jag började med Donna, sen andra hästar. 😜

Emmelie blev ju lite suddig  här, men man kan åtminstone se hennes fina knopparbete ganska bra. 😊
Emmelie blev ju lite suddig här, men man kan åtminstone se hennes fina knopparbete ganska bra. 😊

Vi hann i princip mata de hästar som skulle ha hösilage och så fick Sanja fixa de som ska ha hö. Tjugo i kände jag att jag var tvungen att preppa för vår lektion, så återigen blev det en lite stressad situation. Tur att jag känner hästskrället så väl så att det funkar ändå!

Vi skrittade fram rätt länge. Eftersom den här lektionen fortfarande är 75 minuter så är det bara bra. Donna kändes inte direkt uppseendeväckande pigg, hon är lite svårare att peppa när det är lektion med många ekipage på kort bana. Missförstå mig rätt – hon var inte heller seg, men ganska renons på “Oomph” inledningsvis (det tog sig litegrann senare). Men det är klart – tredje lektionen dagen efter tävling, i kombination med att jag känner mig lite ledbruten och dessutom inte magiskt har blivit kvitt mitt ryggskott över natten och alltså var en extra stel ryttare – det är inte läge att orka vara bästhäst då!

Donna och Blackie hängde kvar ett bra tag - ingen av dem ville tro på att jag verkligen inte hade något godis kvar. 😉
Donna och Blackie hängde kvar ett bra tag – ingen av dem ville tro på att jag verkligen inte hade något godis kvar. 😉

Fokus för dagen var eftergift och form, vilket förstås innebar mycket fokus på sitsen och ryttarens kropp och arbete i stort. Övningarna var grundläggande, lyckligtvis, så det fanns tid att tänka efter, känna efter, och försöka justera saker.

Donna började redan från början med att gå väldigt lågt med huvudet av sig själv, så jag hade det ganska gratis. Också behändigt! 😌

Jag fick många tips och kommentarer från Linda. Inget som i sig var någon jättenyhet, men formulerat på nya sätt, och några saker var sådant jag inte hört på ett tag och behöver bli påmind om.

Långt ansikte har hon!
Långt ansikte har hon!

I stort sett gick det okej med tanke på alla omständigheter, och jag ska försöka smälta lite nya tankar och inkorporera dem i min ridning. Det svåraste är väl just min egen kropp – att bli mindre stel i ryggen och ha en bättre hållning med mer flexibilitet. “Tina och Amanda, ni är som stockar i ryggen! Tur att ni inte är ridskolehästar – ingen skulle vilja rida er!” var nog kvällens bästa kommentar. 😂😝

Jag börjar så smått landa efter gårdagen, vilket betyder att det är hög tid att börja förbereda sig för nästa omgång av seriedressyren. Eftersom det är den bästa av omgång 1 och 2 som räknas, så betyder min delade ledning i LB-serien inte så mycket, ifall domaren i omgång 2 generellt sett ligger högre i poängen, och ifall de som är med då helt enkelt rider bättre. Det var en skön start vi fick, absolut, men det betyder inte att vi kan slörida nästa runda, inte alls!

Det blir i alla fall jätteskoj att testa nya LB:2, det är ett ganska krumelurigt och händelserikt program, vilket förhoppningsvis borde passa Donnas psyke perfekt:

Gjorde en snabbskiss av nya LB:2 bara för att kunna följa med bättre när jag läser programtexten.
Gjorde en snabbskiss av nya LB:2 bara för att kunna följa med bättre när jag läser programtexten.

Idag hann jag också kolla hennes mungipa efter bett-ridningen igår. Den ser fin ut, inga problem där.

Däremot har hon som en knuta i huden i sadelgjordsområdet på höger sida – där hon förut haft skav. Känns som en torkad ärta (både i storlek och hårdhet). Jag ska be någon ridlärare om hjälp att kolla den imorgon. Hon har inte alls ont av den, jag kände och klämde på den en stund utan att hon rörde en min, så det är ju alltid något.

Lilla skavank-tant! 😚

Leave a Reply