Hopptävling! (Riddag 53)

KM i hoppning! Woohoo! Jag vaknade underligt avslappnad. Det är stor skillnad mellan att vara med på en tävling helt utan ambitioner, och att rida tävling där jag har en massa mål att försöka uppnå. (Båda varianterna har sina goda sidor.) Mitt mål för idag var att försöka rida felfritt. Det lyckades jag med. Att försöka rida felfritt, alltså. 😜

Dags för tränsning
Dags för tränsning

Lisa skulle först hoppa en 60 cm-runda, och sedan jag en 70-runda ungefär en halvtimme efter henne, så vi var två om att jobba med förberedelserna. Jag fokuserade på utrustningen och Lisa fokuserade på hästen. Donna fick vara SvartOchSvår idag. 😉

Lisa och Donna skrittar fram
Lisa och Donna skrittar fram

Jag följde med dem ut runt bron. En rask promenad var bra uppvärmning för mig också, så. Sedan tänkte jag köpa typ en Risifrutti för att ändå lyckas få i mig nånting. (Min aptit är obefintlig alla morgnar, och ännu mer så när det är tävling på gång.)

Caféet var stängt. 😢 Fick dricka lite medhavd julmust istället för att åtminstone få i mig lite socker.

Hela vägen runt bron, skrittade de fram
Hela vägen runt bron, skrittade de fram

Det visade sig plötsligt att det var 15 minuter paus mellan ponny- och storhästklasserna. Stackars Lisa fick plötsligt en kvart extra på sin framridning. Sånt kan vara jobbigt. Det låter kanske som en bonus, men om man har lagt upp sin uppladdning bra så blir det ganska konstigt att plötsligt mellan framhoppning och bana vara tvungen att fortsätta hålla hästen varm i kläderna utan att bara tråkrida. De klarade det bra ändå, hon och Donna.

I väntan på Lisa och Donnas start fotade jag banan
I väntan på Lisa och Donnas start fotade jag banan

Själv hann jag gå på toa tack vare den där pausen. Inte så dumt – jag har på tävlingsdagar en tendens att glömma sådana petitesser som kroppsliga behov. 😁

Till slut fick de ändå startsignal och jag drog igång kameran:

[wpvideo WZW40Yp0]

Stabilt. Felfritt. Bra vägar. De placerade sig (fick rosett, alltså) på en sjätteplats, välförtjänt!

Jag kilade ner, bytte mössa mot hjälm och tog av mig duffel och stickad tröja och allt. Brrr. Mötte Donna och Lisa i paddocken, och så bytte vi av varandra.

Eftersom Donna var framriden tyckte vi att en till tur till bron vore bra (eftersom Donna tycker det är så trevligt). Vi kom inte så långt, för jag frös alldeles för mycket! När regnet slutade och solen tittade fram började temperaturen sjunka ordentligt, och nu var det tydligt och klart en bit under noll (is började bildas på vattenpölarna), och en långärmad t-shirt var bara för lite. Vi vände vid vägen istället.

Donna och jag skrittar fram (inte hela vägen runt bron)Foto: Lisa Warn
Donna och jag skrittar fram (inte hela vägen runt bron)
Foto: Lisa Warn

Jag yallade sedan fram Donna lite i paddocken. Testade lite galoppgränser. När man kommer bortom en viss punkt drar Donna på lite för mycket (eller – det värsta är väl att hon bortom den punkten tar över kontrollen och räknar bort ryttaren lite väl). Det kändes rätt bra ändå.

Inne på framhoppningen tog jag två språng: Räcke, oxer. Mer blir bara tjatigt när hästen redan tagit sig runt en bana. Jag fick komma in på banan en start tidigare än jag tänkt, för en annan ryttare som delade häst hade fått sitta upp typ alldeles nyss. Och jag kände mig redo, så varför inte?

Stod på banan medan Julianna och Intermezzo hoppade. Kul att titta på – bra fart trots att Mezzo hade en del Åsikter om julgranarna på banan. Det hade i och för sig Donna också – vi ställde oss först bredvid en av dem, och Donnas åsikt var: “Mmm! MAT!” Hon hann nafsa lite på granen innan jag hann stoppa det. 😜

Sen var det vår tur!

[wpvideo aEGs0ORl]
Filmat av Lisa Warn

Jag taggade upp henne dugligt i anridningsgaloppen. Det var bara ett problem:
Jag: “Okej, Donna! Nu kör vi! Är du med? ÄR DU MED!?”
Donna: “Jaaa! Jag är MED!!! … Fast … Vad vill du att jag ska göra?”
Jag: “Va? Jag vet inte! Det är ju du som är proffs på det här.”
Donna: “Eh, okej … Jag hoppar väl det här hindret framför oss, eller?”
Jag: “Jag antar det…”

Och så rev vi. Kröp lite, lite för nära inpå och klonkade i en bom med bakhov. Jag hann titta bakom mig, såg bommen på marken, och fattade ett snabbt beslut.

En rivning betyder ju att vi inte får hoppa omhoppning, utan bara sex ynka språng. Så jag bestämde att vi skulle köra det hellre än bra – alltså hålla igång ett friskt tempo, tillåta Donna att stundtals bli lite lång om hon ville det, och bara ha kul. En till rivning spelar ju ingen som helst roll.

Så det var vad vi gjorde.

Jetenöjd Donna efter välförrättat värv
Jetenöjd Donna efter välförrättat värv

Det var så obeskrivligt roligt att hoppa bana igen! Jag är verkligen jätte-, jätte-, JÄTTEledsen över att vi rev, annars hade vi fått hoppa elva hinder istället för bara sex, och det hade varit så härligt!

Jag är ändå någorlunda nöjd med dagen (kommer att vara mer nöjd imorgon) – det mesta funkade ändå rätt bra, och jag hamnade visserligen lite efter i något språng, men överlag satt mycket mer av banhoppningen kvar i ryggmärgen än jag vågade hoppas på. 😊

På tisdag och onsdag får vi äntligen dressyra oss igen, sen rider jag en dressyrlektion och en banhoppningskurs på fredag.

Just nu: Jätteglad OCH jätteledsen. (Lugnt: glad vinner rejält ändå.)

Leave a Reply