HT 2014, KM i dressyr mer utförligt

KM i dressyr! Kul!!! Senast jag red KM var för två år sen och då hade jag Donna fast jag knappt hade suttit på henne på ett halvår, och vi var väl sådär 6a, 7a nånting. Idag borde det alltså ha kunnat gå helt ok eftersom vi känner varandra mycket bättre nu.

Så bidde det inte.

Det började kännas fel redan i fredags när vi hade kurs och hon var galet stenhård i vänstersidan.

I morse fortsatte anti-känslan, då hon var skitgrinig över att jag skulle fläta och knoppa. Det var nytt och inte en positiv överraskning.

Städa, städa, varje liten hömolekyl ska ätas upp! :)
Städa, städa, varje liten hömolekyl ska ätas upp! 🙂

Sen red vi så småningom fram till ritt nr 1, och stelheten hade inte minskat sedan i fredags. Jag testade och trasslade och tragglade med övningar som brukar mjuka upp henne. Vi kom inte direkt nånvart med det. Donna själv hade bestämt sig för att vara tittig. Inte jättehoppigt tittig även om hon till min stora förvåning faktiskt gjorde en sån liten snabb evasive manoeuvre för paradingången vid ett tillfälle. Annars verkade hon mer bara VÄLDIGT nyfiken på allt som inte var jag och mina hjälper.

Sen red vi LC:2 (sista gången nånsin – nytt program efter årsskiftet!) och det var en duglig ritt. Inga haverier – alla protokollsiffror var mellan 6 och 8. Fast väldigt lite _kändes_ bra. Donna var stark och lite springig. LC:2 är lyckligtvis väldigt befriat från raksträckor vilket hjälper när man har stark, stel, springig häst. Vi fick 68,571% vilket jag inte är missnöjd över. Missnöjd är jag däremot över att vi inte kunde hitta en bättre kommunikation.

Inför nästa runda tog vi en längre framridning med tanken att vi skulle hinna skritta mycket, mycket på lång tygel, blandat med lösgörande och lydnadsövningar. Det funkade faktiskt hyfsat. Svarta Faran var fortfarande stel och dan, men hon hade öronen mer vända åt mitt håll än spikrakt framåt. Till slut kändes det faktiskt riktigt bra. Så gick vi in till nästa ritt.

LB:2. Mycket raksträckor. Bajs.

Det började bra – bättre än LC-ritten, för vi hade kvar bra kommunikation. Tyvärr höll det inte i sig så länge. Vi hade flera grova missar. I första mellantraven bad jag om mer. “Mmmm… Galopp!?” sa Donna. På nästa diagonal hade vi ökad skritt. Jag bad om mer. “Aha- trav!” sa Donna. Nästa ökning var en mellangalopp. Jag … Bad om mer, såklart. Donna la pannan i djupa veck och kom Väldigt Listigt fram till att det var galoppombyte jag ville ha.

Hur mycket av ens (vanligtvis) stabila moment kan gå snett på ett ynka program? Buhu.

Som grädde på moset fick vi vänster galopp i högerfattningen, vilket är en sak jag nojade över inför regionala eftersom hon just då hade gjort så hela tiden. Sen dess har det inte hänt, så jag hade glömt bort den Donna-lustigheten. (Hennes humor lämnar en del i övrigt att önska ibland.) Jag gick under några bråkdelars sekund igenom alternativen “bryta av, rida tillbaka, göra om göra rätt” och “reparera skadan fort och fortsätt”. Jag insåg snabbt att jag inte hade tid att komma på vilket som var bäst, så jag fortsatte in på volten och bytte galopp. Via korsgalopp. Urk.

Allt det andra i den senare halvan av programmet var en brutal dragkamp. Hon ville bara springaaaa, jag hade en massa åsikter om det, och hon kontrade med att försöka låta bli att lyssna, alternativt övertolka.

Jag är nöjd med en del saker ändå. Jag är glad över att jag ofta hann tänka på och arbeta ganska rätt med sits och hjälper. Jag är stolt över att jag red vägarna väldigt noggrant förutom när jag fick ett hjärnsläpp. Jag är glad att den andra framridningen kändes bra. Jag är glad att Donna var pigg och framåt även om det blev lite väl.

Jag tror vi fick 62,3-ish procent för LB-ritten. Det placerade oss i en exklusiv bottenklubb i själva tävlingen. Inte hela världen, men så synd.

För att förtydliga, så är jag absolut inte på något sätt arg på Donna över hur det har gått. Hon är stel och skev, och det har hon knappast valt själv.

Leave a Reply